Miniatyrmakaren

Författare: Jessie Burton
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015

20160209_203748

Den här boken är så fin. Jag önskar att jag inte hade läst den så att jag fick börja nu. Jessie Burton har sånt flyt i språket och historien tar mig med på vindlande äventyr i 1600-talets Amsterdam.

Hit flyttar 18-åriga Nella efter att hon gift sig med en betydligt äldre affärsman. Äktenskapet lever inte alls upp till Nellas förväntningar, hon får knappt träffa sin nyblivne make eftersom han ständigt verkar ägna sig åt sina affärer och hon känner sig ensam och uppslukad av det enorma och konstigt inredda hus som hon hamnat i. Och efter att maken kommit med en minst sagt annorlunda bröllopspresent, en välgjord och exklusiv miniatyr av deras hem, börjar märkliga saker att hända.

Jag vill bara säga: läs den här boken. Själva historien är så fint berättad och miljöerna målas upp på ett sätt som gör det omöjligt att inte sugas in i varje scen. Jag har aldrig varit i Amsterdam, särskilt inte på 1600-talet av förklarlig anledning, ändå tycker jag mig kunna känna stadens gränder, andas in dofterna och nästan ta på de stora konstverken i huset där Nella bor med sin man, hans dominanta syster och deras två hemhjälp.

Det finns andra som också bloggat om Miniatyrmakaren och som inte riktigt tycker som jag, bland annat Carolina läser och Dagens bok och Beas bokhylla

Jag är en Tjuv

Författare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström Widstrand
Utgivningsår: 2015

PhotoGrid_1450041682632

Det var ett tag sen jag skrev något här nu. Ibland kommer livet emellan, det händer saker som är så mycket större och viktigare och som tar över allt. Som gör att sånt som annars är roligt och avkopplade och givande helt tappar sin mening. Orken och energin för det där som inte måste göras finns helt enkelt inte. Så har det varit för mig.

Men just idag finns lusten där och i den här lilla luckan vill jag tipsa om en mysig och lättläst liten bok. Jag har läst Jonas Karlssons tidigare novellsamlingar och jag slås ofta av att han skriver underfundigt och lättflytande. Det märks att han är en iakttagare och att han är skicklig på att fånga människors små egenheter som gör dem till unika individer. Utan att kunna någonting om skådespeleri gissar jag att den förmågan även är till stor hjälp för honom där. För liksom i hans skådespeleri är det inga stora penseldrag i hans böcker, det är inga karaktärer som tar mycket plats eller som skiljer ut sig särskilt mycket från mängden. Jonas Karlsson lyfter upp de där människorna som vi annars inte ser, dom som bara finns där som en del av vår vardag.

Jag är en tjuv är inget undantag. Här får vi ta del av en kort period i säkerhetschefen Rolands liv. Allt börjar när han har oturen att gripa en snattare på varuhuset där han jobbar och tvingas utföra en ganska primitiv bestraffning som han önskar att han aldrig sagt något om. Det var en dålig idé från början, och den borde ha stannat som en lösryckt fikabords-idé. När den nu blir verklighet förändrar den Rolands inrutade tillvaro helt.

Det är ingen rafflande historia, men den får mig att le och ger en stunds avkoppling. Ibland är det gott nog.

Det är något som inte stämmer

Författare: Martina Haag
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: 2015

20151228_133136Det känns som att det skulle vara att börja i fel ände om jag här inledde med att skriva några rader om bokens handling, för i ärlighetens namn är författarens lite halvdana försök till en sådan inte relevant när man ska prata om den här bokens innehåll. Det är något som inte stämmer är en sviken kvinnas uppgörelse med den man hon älskat så länge och kanske fortfarande älskar.

Att ens låtsas som att det ju inte behöver handla om författaren själv, eller pappan till hennes barn som hon just avslutat ett långt äktenskap med, eller hans populära programledarkollega för den delen, det är faktiskt inte möjligt. Och det finns flera orsaker till att den här dåligt förtäckta hämndboken inte kan tas för att vara annat än en berättelse hämtad från författarens eget liv. Ett av dom är att ingen normalt fungerande människa hade skrivit något sånt här om sitt ex, som så uppenbart kommer skada hens anseende så här mycket, utan att det var på riktigt.

Med det sagt menar jag dock inte att allt som ”Anders” gör mot ”Petra” behöver vara korrekt beskrivet och hämtat från verkligheten. För så är det ju inte. Det enda jag som läsare kan anta är att det är ”Petras” upplevelse av verkligheten. Om jag var författarens nära vän eller syster eller mamma hade jag velat veta allt det här. Och jag hade tyckt så illa om exet och hur illa han behandlat min vän/syster/dotter. Jag hade också som syster till författaren och samtidigt bästa vän till programledarkollegan varit rasande på även henne.

Men jag känner ju inte någon av dom. Inte ens lite. Och ändå vet jag nu sådant som jag aldrig hade frågat om och egentligen aldrig borde ha fått veta. Jag tänker på författarens barn. Är det verkligen okej att kompisars föräldrar läst om hur deras pappa ”valt bort” (enligt författarens ord) familjen och bara prioriterat sig själv? Är det verkligen okej att deras mamma i (högst begriplig, men ändå) affektion spridit ordet på stan om hur hemskt deras pappa betett sig mot henne och familjen? Är det okej att människor nu känner att det är okej att i Tv4:s Nyhetsmorgon säga att de avskyr Erik Haag, deras pappa, bara grundat på vad deras mamma skrivit om honom?

Jag känner mig faktiskt rätt smutsig när jag läst ”Det är något som inte stämmer”. Må det finnas något löst citat från författaren om att det här är boken som hon själv skulle ha velat läsa när hon var mitt i det. Att den hade kunnat hjälpa henne att förstå att man klarar det, att man kommer igenom det. Men har hon verkligen gjort det? Hur många kan ge ut en hämndroman om sitt kända ex och sen gå under jorden innan den går vidare? Och i boken får jag inget som säger att hon faktiskt går vidare.

Jag hade köpt det här så mycket mer om Martina Haag åtminstone hade gjort ett försök att bädda in det hon ville berätta i en riktig hållbar roman. Något som gjorde att jag lite kunde ursäkta för mig själv att jag ens öppnade den här skvallerboken. Det finns flera exempel på svenska författare som lyckats med detta och ämnen som kärlek, relationer, svek och den totala känslan av kaos när man blir lämnad efter ett mångårigt förhållande är alltid utmärkt stoff för romanberättande.

Det mer vågade alternativet hade varit att gå all in på att det här är den sanna historien. Att verkligen skriva om allt och sen stå för det. Nu är det varken eller. Och som läsare känner jag mest att jag blivit en del av något smutsigt privat skvaller som jag inte vet hur jag ska processa. Ska jag avsky Erik Haag nu? Och Lotta Lundgren då? Hur ska jag förhålla mig till deras glada ansikten i rutan? Och Martina Haag? Vill hon verkligen att jag ser henne som den förrådda stackars kvinnan? Jag önskar faktiskt att jag aldrig läst den här boken.

Det är många som har recenserat Det är något som inte stämmer. Flera verkar tycka om det dom läst. Kolla bland annat in bokhora.se Och i Sydsvenskan har Maria G Francke skrivit en text som visar att hon verkligen tycker om Det är något som inte stämmer och att hon inte ser något i boken som pekar på att den skulle vara en hämnd mot exmaken. Jag vet inte om hon är ironisk. För samtidigt ligger bilder på Erik Haag och Lotta Lundgren insprängda i texten och namnen nämns rakt ut. Läs här och gör din egen bedömning.

Titti Schultz tipsade om Det är något som inte stämmer i Nyhetsmorgon.

Tisdagsklubben

Författare: Anna Fredriksson
Utgivningsår: 2015
Förlag: Forum

20151203_205409

Tisdagsklubben handlar om Karin, en kvinna på drygt 60 år och vars liv vänds på ända när hennes man Göran drabbas av en stroke. Eller egentligen hamnar det inte på ända. För det som händer är att Karin när det första skalvet lagt sig börjar ta tag i sitt liv.

Trots bästa vännens och dotterns protester anmäler sig Karin till en kurs i avancerad asiatisk matlagning. Kursen äger rum varannan tisdag och det är här hennes vardag börjar ta fart. Hennes man hämtar sig fint från stroken, men den har gjort honom nedstämd och sluten och han vänder sig bort från Karin. Det verkar som att hon inte längre kan nå fram till honom och att hennes sällskap plötsligt gör honom illa till mods.

Tur då att Karin har Tisdagsklubben. Där får hon nya vänner, nya insikter och hennes livsgnista tänds. Inte ska det faktum att hon har en man som är sjuk och att hon själv är över 60 hålla henne tillbaka.

Vad jag tycker: Tisdagsklubben är en lättsam måbra-bok som är skriven utan krusiduller. Berättelsen flyter framåt och känns ganska allmängiltig, trots att den handlar om människor i pensionsåldern. De problem som Karin stöter på handlar framförallt om relationer, både i kärlek och vänskap och ibland hänger ju det ihop, och om att våga satsa på sina innersta drömmar. Helt enkelt om att våga vara sann mot sig själv. Något som inte är helt lätt oavsett i vilken ålder man befinner sig. 

Tisdagsklubben är en trevlig och lättläst liten bok. Något att pigga upp sig med i vintermörkret. 

Här kan du läsa vad bloggaren och författaren Simona Ahrnstedt skrivit om Tisdagsklubben.

Under körsbärsträden – film

Under_k-rsb-rstr-den

Regi: Naomi Kawase
Genre: Drama
Originalspråk: Japanska
Längd: 103 min

I går var jag och en kompis på bio och såg den lilla fina filmen Under körsbärsträden. Jag ska börja med att säga att jag inte är någon filmfantast. Jag blir ofta lätt rastlös och jag föredrar filmer som håller sig runt 90 minuter.

Just själva grejen med att gå på bio tycker jag dock är rätt mysig, särskilt en murrig höst- eller vinterkväll. Och när jag väl ser en biofilm väljer jag ofta någon som sticker ut lite, något  finstämt med ett vackert bildspråk och en puttrande historia. Och det är där Under körsbärsträden kommer in i bilden. För det är just med dom orden jag skulle beskriva den här filmen.

Under körsbärsträden är en mycket sparsmakad berättelse som kretsar kring den tystlåtne Sentaro  som driver ett gatukök där han säljer Doryaki-plättar. När den gamla damen Tokue erbjuder sin hjälp med att tillverka den så viktiga och omsorgskrävande bönpastan, som är fyllning i plättarna, säger Sentaru först nej. Han tvekar inför att hon med sin höga ålder ska klara det tunga arbetet i gatuköket och han ser också att hennes händer är vanskapta. Men efter att ha smakat hennes magiska bönpasta bestämmer han sig ändå för att tacka ja till hjälpen. Affärerna börjar blomstra och ett band uppstår mellan Sentaru och den märkliga gamla damen.

Filmen heter ”An” på japanska, vilket betyder bönpasta, och mycket av handlingen kretsar kring just denna. Men under den vackra långsamma berättelsen växer också andra frågeställningar och tankar fram. Sakta får vi veta delar av Tokues tragiska bakgrund som grundar sig i japans historia av att spärra in patienter med spetälska på institutioner, helt avskärmade från samhället.

Under körsbärsträden är en vacker och tänkvärd liten film. Den väcker frågor och funderingar men blir aldrig något debattinlägg. Berättelsen blir vad betraktaren gör den till. Skådespelarna är övertygande och spelar sina roller på ett mjukt och behagligt sätt, de överglänser aldrig historien vilket bidrar till att filmen känns väldigt följsam.

Ronnie Svensson på Nyhetsmorgon sa att om man bara ska se en film i höst så ska man se den här. Men den har redan hamnat på matinétid på biograferna och i går kväll (tidig kväll) var vi endast ett gäng kvinnor, flera i övre medelåldern och äldre, som var samlade. Det är förståeligt, det är långt ifrån James Bond, svensk familjekomedi eller valfri amerikansk drama. Men det är skönt att ibland se något som inte följer den amerikanska, enligt mig ofta vräkiga berättarformen. Det är befriande att se skådespelare som jag inte vet namnet på och som jag inte har några tidigare bilder av. Testa vet jag.

Sju dagar kvar att leva

Författare: Carina Bergfeldt
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2015

Bergfeldt

När jag för några år sen jobbade periodvis på Aftonbladet stötte jag flera gånger ihop med reportern Carina Bergfeldt. Jag kan inte säga att jag på något vis känner henne, men hon stack ut redan då. Hon var driven och orädd och kändes aldrig särskilt intresserad av det sociala spel som finns på de flesta arbetsplatser. Hon körde sitt race, utan att kliva andra på tårna.

När skotten på Utöya inträffade i Juli 2011 var Carina en av de journalister som var först på plats. Hennes arbete där resulterade bland annat i det gripande och otroligt välskrivna reportaget Dagen vi aldrig glömmer, som hon vann Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare för.

Jag  åkte också till Oslo för Aftonbladets räkning, dock några dagar efter själva attentatet. Jag minns att jag grät när jag läste Carina Bergfeldts reportage och att jag direkt skickade ett sms till henne om att det var något av det bästa jag läst. Hon hade redan då, och säkert långt innan dess, förmågan att sätta ord på det som känns ogreppbart. Hon har ett sätt att skriva som är rakt på, hon tvekar inte för att berätta om det som känns alldeles för svårt, och hon gör det med känsla och respekt inför uppgiften.

Efter det som hände i Paris för ett och ett halvt dygn sedan är vi många som letat efter orden. Carina Bergfeldt har några av dem, och hon skriver bland annat en viktig text om skillnaden mellan flyktingar och terrorister i dagens Aftonbladet. Den går att läsa Här och känns extra viktig just nu.

Det här blev en lång text om mycket annat än hennes senaste bok Sju dagar kvar att leva, men även här lyckas Bergfeldt återigen ta ett stort och svårt ämne och göra det greppbart och begripligt. Hon berättar om livsöden och människor som varit på fel plats, i fel sällskap, och som ibland valt hel fel väg.

Sju dagar kvar att leva är ett viktigt inlägg i debatten om dödsstraff. En debatt som otroligt nog finns även här i Sverige där så många som 24,1 procent av svenska folket, övervägande SD-väljare, enligt Bergfeldt säger sig vara positiva till införandet av ett sådant som straff för de grövsta brotten. Huvudpersonen i Sju dagar kvar att leva, Vaughn Ross, kommenterar den uppgiften med att det är lätt att vara positiv till dödsstraff så länge man inte känner någon som drabbas.

Öga för öga, tand för tand. I dessa tider tål det att tänkas på när vi är snabba att kategorisera människor i ”Vi” och ”Dom”. Att många även här i folkhemmets Sverige säger sig kunna se döden som ett möjligt alternativ för dem vi inte sympatiserar med, för dem som vi tycker har passerat våra moraliska, känslomässiga gränser en gång för mycket. Resonemanget känns igen.

Frihet, jämlikhet, broderskap

Det är svårt att skriva eller prata om något i dag utan att kommentera Paris-dåden. Det ofattbara, fruktansvärda som slagit till så hårt. Hatet och ondskan. Det finns så mycket att säga men samtidigt är det så svårt att få grepp om det som hänt och om det som rasar omkring oss.

Det känns som att vad jag än skriver kommer det att framstå som futtigt och fel. Och jag lämnar det så, till världens ledare och till alla vassa, känsliga pennor som vet vilka ord som behövs nu. Istället frågar jag mig hur det kan vara relevant att bry sig om kultur dagar som dessa? Är det inte nonchalant, världsfrånvänt och en smula bortskämt att ens bry sig om något som böcker när världen står i brand och marken skakar under oss?

Det jag kommer fram till är att svaret är Nej, tvärtom. Kultur i form av böcker, teater, musik, dans, konst och idrottsevenemang är precis vad vi behöver. Något som förenar, som länkar samman, som visar våra likheter världen över. Något som får oss att känna samhörighet oavsett var vi kommer ifrån. Genom berättelser får vi möjlighet att upptäcka nya världar, vi kan resa i tid och rum, vi kan möta människor och ta del av livsöden som vi aldrig någonsin skulle komma nära annars. En värld utan kultur är en värld som är avskärmad, inåtvänd, okunnig och rädd.

Det finns människor som är emot allt det som den fria människan har privilegiet att älska. Låt dom inte ta det ifrån oss. Frankrikes ledord Frihet, jämlikhet, broderskap känns viktigare än någonsin.

Karin Pettersson har skrivit en tänkvärd ledarkrönika i Aftonbladet som du kan läsa Här.