Sommarlovsmorgon

Nu börjar det. Sommar och ledighet. Vilken lycka. Jag har ett jobb som jag på riktigt tycker om, där jag har roligt och ständigt utvecklas och utmanas. Det spelar ingen roll. Nu är jag ledig, många veckor framåt, och det är ren njutning. 20150628_090356Känner mig lycklig när jag kliver ut i ljum morgonluft, hör måsarnas skrik och öppnar en ny pocketbok som jag direkt känner att jag vlll ha mer av. Jojo Moyes Ett hundra mil är det som påbörjats. Återkommer när den är klar. Men det känns mycket lovande.

Annonser

Biografier om idrottsmän

Under mina år som barnflicka hade jag inte något annat val än att se alla Star Wars-filmer. Och då menar jag verkligen alla. Flera gånger.

Som lillasyster till en storebror under 90-talet har jag sett Dödligt vapen-filmerna, Die hard-filmerna och Braveheart många gånger. Eller jag har i alla fall halvblundat mig igenom dom.

Nu råkar jag vara gift med en oerhört sportintresserad man. Det har gjort att jag under de senaste åren läst i alla fall tre biografier som jag kanske inte intresserat mig för om det inte var så att de var köpta för att få maken att börja läsa.

Dessa biografier är old news, jag vet, men jag tänker ändå skriva några rader om dem eftersom jag av någon anledning tycker att biografier är bra sommarläsning. Jag har helt enkelt inte riktigt ro för dem under någon annan tid på året.

20150623_214951 (1)

Så vi börjar med giganten Jag är Zlatan (David Lagercrantz, Albert Bonniers förlag, 2011). Jag vågar påstå att majoriteten av alla svenskar känner till denna. I medie-Stockholm har dock mycket av diskussionen på senare fastnat i huruvida författaren David Lagercrantz använt sig av faktiska citat av Zlatan eller om det mer är hans uppfattning av vad Zlatan berättat. Den diskussionen lägger jag dock åt sidan för nu.

Jag är Zlatan är en bok med en berättelse som har allt. Den fattiga killen från Rosengård som erövrar världen tack vare att han är så förbaskat duktig på det han gör och för att han är en vinnarskalle som inte ser sig som ett offer för omständigheter. Det finns inget tak för Zlatan. Och jag bryr mig faktiskt väldigt lite om vad som är Zlatans egna exakta ord och vad som är Lagercrantz egna tolkning. Jag älskar det här.

När ljuset släcks (Magnus Hedman och Gunnar von Sydow, Norstedts, 2012). Den hyllade landslagsmålvakten Hedman levde ett tillsynes perfekt liv. Han fick en guldboll, ett bragdguld, tjänade miljoner, levde lyxliv och var gift med en vacker och begåvad fru. Men allt det där tycks bara ha varit ett tunt skal som lätt kunde krackelera.

Många av oss kan för länge sedan historien om vad som hände efter karriären för Hedman. Alltså den smutsiga, den som klädde skvallerpressen med rubriker om sexskandaler, knarkbrott och allmän misär. Hedmans fall blottades i alla tidningar. Han hade lagt hundratusentals kronor på knark och hade lyckats ruinera sig själv och köra sitt äktenskap i botten.

Jag upplever När ljuset släcks som Hedmans försök att ta tillbaka berättelsen om sitt liv. Att få en chans att förklara sig. Och tyvärr är det nog just här som jag bara känner att det blir för kladdigt. Det blir en enda gegga av självömkan och skylla på omständigheter. Jag upplever inte att Hedman faktiskt är så naken och öppen som det sagts att han velat vara. Intentionen kanske var bra. Men tyvärr köper jag det inte. Jag tar mig knappt igenom det här långa brevet från Hedman, där han berättar om skeenden men aldrig riktigt går på djupet till varför det blev som det blev. Jag tänker bara att han inte tar ansvar för det som hänt. För allt han måste ha utsatt sin familj för under så lång tid. Trots att Hedman själv står som en av författarna känns det inte helt ärligt, kanske är det inte alltid man själv som ska berätta sin egen sanna historia ändå.

Sist ut är Det du inte såg (Patrik Sjöberg och Markus Lutteman, Norstedts, 2011). Sista kapitlen på den här boken är så viktiga och det är så bra på så många sätt att Sjöberg till sist vågade berätta. Hans uppgörelse med sin gamla tränare är modig, stark och ärlig. Visst innehåller boken partier av suparhistorier och raljerande över en livsstil som inte längre är förenlig med elitidrott, delar där Sjöberg bygger upp myten om sig själv som friidrottens badboy. Men det är inte helt ointressant, ibland är det rent av bra fikabordsstoff. Och framförallt är diskussionen som följde på den här boken så viktig att alla små detaljer är förlåtna och glömda. Om du inte redan gjort det, läs den i sommar!

Americanah

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: 2014

Americanah är en nutidsroman som utspelar sig i både USA och Nigeria och som med några få vältecknade karaktärers hjälp skildrar hela samhällen och dess frågor om rasism och klass. Mitt i allt löper kärleken mellan Ifemelu och Obinze som en röd tråd genom historien.

Ifemelu och Obinze blir kära i varandra under ungdomsåren i Nigeria. När Ifemelu får ett visum för att studera i USA tar hon chansen att åka och planen är att Obinze ska följa efter. Men det blir aldrig så, och de börjar med åren sakta bygga upp nya liv långt ifrån varandra. Ifemelu med ett allt starkare driv att ifrågasätta och skildra den öppna och dolda rasism som hon stöter på i USA.

Trots att hon bygger en karriär med vänner och en framgångsrik pojkvän känner Ifemelu sig aldrig riktigt accepterad i sitt nya land. Men när hon efter 15 år återvänder till Nigeria upptäcker hon att hon nu ses som annorlunda även där, hon är en Americanah.

Vad jag tycker: Chimamanda Ngozi Adichie är författaren till hyllade boken En halv gul sol, en bok som blev så kramad av recensenter och läsare att det kunde ha förstört hela Chimamanda Ngozi Adichies författarskap. Det är en stor hatt att fylla.

Men glädjande nog står Americanah stadigt för sig själv, därför tänker jag lämna alla vidare jämförelser mellan böckerna därhän. Kanske kunde historien ha kortats en del, ibland finner jag Ifemelus blogginlägg väl långa och uppfostrande, men i det stora hela är det en välskriven och lättläst bok som ger en bra inblick i hur det är att känna att man inte riktigt hör till det samhälle där man lever.

Chimamanda Ngozi Adichie skildrar olikheter och likheter mellan människorna i två länder som rent geografiskt är långt ifrån varandra, men som ändå delar mer än de vill inse.

Ibland känns själva kärlekshistorien mellan Ifemelu och Obinze överflödig även om den fungerar som ett kitt i handlingen. Istället dras jag in i språket och längtar efter att få läsa mer, inte för att historien i sig är så rafflande, utan för att jag vill veta mer om de samhällen som målas upp framför mig. Jag blir nyfiken och ibland upprörd, jag känner igen samtidigt som jag får nya infallsvinklar och jag vill stanna kvar bara för att få veta mer. Perfekt sommarläsning.

You had me at hello

Författare: Mhairi Mcfarlane
Förlag: Massolit förlag
Utgivningsår: 201420150619_222234

I korthet handlar den här boken om Rachel som inför stundande bröllop äntligen dumpar sin fästman som hon varit tillsammans med sen tonåren. Hennes liv ställs på ända och hon tvingas hitta sig själv. Detta görs med mycket vin, lite jobb och häng med gamla goda vänner (som i sedvanlig ordning är ett brokig men ack så härligt och sammansvetsat gäng som alltid ställer upp för varandra). Att Rachel dessutom springer på sin manlige och attraktive vän från studieåren gör inte hennes liv mindre komplicerat…

Vad jag tycker: Nu är den färdigläst, vilket i och för sig inte krävde någon större ansträngning, det ska sägas. Kapitlen är föredömligt korta för att man ska kunna ta ett eller två då och då och språket är enkelt och lättflytande, precis som det ska vara i den här typen av böcker.

Men det finns ett problem, och det är att jag inte bryr mig så särskilt mycket om huvudpersonen. Jag känner mig inte alls nyfiken eller spänd på att få veta hur det ska gå för stackars Rachel med det allt mer förvirrade livet. Och det är så förutsägbart att jag kommer på mig själv med att sitta och drömma om att historien plötsligt ska ta en annan vändning, eller i alla fall NÅGON vändning. NÅGOT som känns fräscht och oväntat. Men nej nej. Det bästa med boken är att jag nu är klar med den och att jag därför kan börja läsa något annat.

Men kanske är jag bara grinig. Boken kanske helt enkelt inte är för mig. Vilket den väl borde vara, eftersom huvudpersonen ju faktiskt ska vara lika gammal som jag och arbetar som kriminalreporter, vilket jag även själv gjort. Jag borde kunna identifiera mig lite. Men det här med hur journalister och yrket i sig generellt avhandlas i böcker är något vi MÅSTE prata om. I det här fallet är författaren själv journalist i grunden, det är dock inte en garanti för att det blir bra har jag märkt. Men det tar vi i ett kommande inlägg.

Den svenska utgåvans omslag är också det något som bör nämnas. I bokbloggen hyllan finns det redan beskrivet så bra. Det är knepigt med människor på omslag, jag vill ju själv kunna bestämma i mitt huvud hur karaktärerna ser ut. Det stora problemet här är dessutom att Ben och Rachel inte alls ser ut sådär enligt författarens beskrivning!

http://ihyllan.se/2014/may/you-had-me-at-hello-but-lost-me-at-the-cover.html

Fem författare vars böcker jag fortsatt köpa

I min boksamling, som inte är en boksamling utan mer pocketböcker som samlats på hög, återfinns några få författare på flera bokryggar. Jag har av olika anledningar helt enkelt fortsatt köpa deras böcker.

Ibland är det en förälskelse som blixtrar till och jag skyndar ut efter allt jag kommer över av författaren. Denna känsla tenderar dock att svalna och till slut stanna vid att bli ett fint minne av tiden vi hade tillsammans. En tid som ibland bara var den där första boken jag kom över, den som tog mig med storm men där känslan aldrig riktigt skulle bli densamma igen.

Ibland är det istället en känsla av att det finns något där som talar till mig, något som smyger sig på och som gör att jag fortsätter köpa böckerna för att se om det kan bli något mer eller om det stannar där, vid känslan av att det kunde ha blivit något stort. Där vi aldrig riktigt når fram.

Och så ibland, i ytterst sällsynta och kanske just därför så värdefulla fall, växer känslorna på mig och blir till en vänskap som följer med genom livet.

  1. Jonas Gardell. Allt började med En komikers uppväxt under skolåren. Jag fortsatte köpa allt jag kom över. Men du drabbade mig inte på samma sätt igen. Tills nu. Triologin Torka aldrig tårar utan handskar är något av det viktigaste som skrivits, och du har gjort det så bra. Tack Jonas.
  2. Zadie Smith. Jag läste Vita tänder och föll direkt. Men det var många år sedan nu och vi hittade tyvärr aldrig riktigt tillbaka till varandra.
  3. Per Hagman. När Oskulder kysser var så rätt för mig just där och då. Den fascinerade och talade rakt till mitt unga jag. Vi växte snart ifrån varandra du och jag. Men minnet av den första gången finns kvar.
  4. Joyce Carol Oates. Som för så många andra började allt med Blonde. Jag kan inte säga att jag var jätteimponerad. Jag tyckte bitvis att den fiktiva biografin var väl upprepande och att den var onödigt lång. Men det fanns något där. Något stort. Och jag ville ha mer. Ibland är dina texter så hjärtslitande att jag knappt orkar ta mig framåt. Ibland är historierna så vindlande att jag knappt förstår vad det egentligen är du vill berätta. Men herregud vad vackert det är. Och jag vågar inte riktigt sluta läsa dina böcker, hur utmanande de än kan vara. För jag är så rädd att om jag slutar så kommer jag missa något riktigt stort.
  5. Marian Keyes. Vattenmelonen var ingen litterär upplevelse. Men den hade något jag inte kände igen förut. Den var rolig, men ändå lite svart. Jag fastnade och jag köper fortfarande alla dina böcker. Fortfarande inte för den litterära upplevelsens skull. Men vi har trevligt tillsammans. Det är som att träffa en kär vän och bli uppdaterad om livet i det stora och det lilla. Och det är gott så.

Britannia Road

20150618_163940Författare: Amanda Hodgkinson
Förlag: Historiska media
Utgivningsår: 2014

Kärleksparet Janusz och Silvana tvingas dela på sig efter att andra världskriget brutit ut i hemlandet Polen. Silvana flyr in i skogarna med den nyfödde sonen medan hennes make går ut i kriget som soldat.

Sex år senare ska familjen återförenas i den engelska staden Ipswich, där Janusz börjat skapa sig ett nytt liv. Hans förhoppning är att de nu äntligen ska kunna leva tillsammans som en vanlig familj men vägen dit är lång och svår. Kriget har för alltid gjort avtryck och det ska visa sig omöjligt att starta om där de en gång började.

Vad jag tyckte: Bokens handling griper tag och huvudpersonernas livsöden känns verkliga. För mig som är uppväxt i ett tryggt land och varit förskonad från krig är boken en viktig påminnelse om alla människor som lever med traumatiska minnen och erfarenheter som för alltid format dem. Det här är imponerande nog Hodgkinsons debutroman och jag ser fram emot att läsa mer från henne. 

Parallellt med att jag läste boken tittade jag även på den enastående tv-serien Tannbach-Ett krigsöde på SVT Play. Även den avhandlar efterkrigsåren på ett oerhört gripande sätt. Läs boken och se serien, men helst inte samtidigt.