Kaffe med rån

Författare: Catharina Ingelman-Sundberg
Förlag: Bokförlaget Forum, Månpocket
Utgivningsår: 2015 (Pocket)

20150720_100130

Ett uttråkat pensionärsgäng på äldreboendet Diamanten bestämmer sig för att ta tag i sin situation och försöka förbättra sin levnadsstandard. Efter ständiga nedskärningar och en föreståndare som bryr sig mer om sin affär med boendets gifte ägare än om de äldres välmående har de helt enkelt tröttnat.

Ett tv-inslag om interner på ett fängelse gör att de kommer överens om att den ultimata planen är att begå ett brott som är så grovt att de åker in på ett par år, för på fängelser har man det minsann bättre än vad de har på Diamanten! Gänget bildar pensionärsligan och ger sig ut på rövarstråt.

Vad jag tycker:  Jag vet inte varför man köper och läser den här boken. Men den ligger på topplistan i pocketshopen och nu sitter jag uppenbarligen med den i knäet jag också. Kanske är det av samma anledning som ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” sålde som smör. Många människor gillar att läsa lättsmälta skrönor om gamlingar. Lite som Jönssonligan fast inte lika banbrytande och smart. 

Det går ju inte att köpa den här historien. Och det går inte att gripas av den. Men visst, jag fortsätter läsa just för att det är så osannolikt allting. För att jag blir nyfiken på att få veta hur i hela friden författaren har lyckats få ihop det här. Det är inte bra. Det är det inte. Men någon form av underhållningsvärde har det. Och ska man försöka lyfta innehållet till någon slags nivå så avhandlar ju berättelsen ett viktigt och ständigt aktuellt ämne, nämligen äldrevården och hur vi behandlar våra äldre (som här representeras av ett gäng väldigt vitala, lekfulla och kreativa människor vilket är roligt).

Och sen är det ju det här med den vanligt förekommande myten om att interner har det så otroligt bra på svenska fängelser. Och det gör mig ofta provocerad när människor slänger ur sig det som en sanning. Det är det naturligtvis inte, det är en diskussion som skulle behöva många fler nyanser.

Jag tror dock inte att Catharina Ingelman-Sundberg hade som syfte att uppmärksamma just detta. Hon ville nog mest skriva en rolig och lite tokig bok. Och ja, vad man tycker är roligt är ju väldigt personligt.

Annonser

Nyfiken gul

När jag var singel och balkonglös tog jag ofta med mig en bok ut på lediga sommardagar eller kvällar efter jobbet. Jag la mig i gräset eller satte mig vid vattnet med bara fötter och läste. Jag tycker att det finns något skönt i att livet pågår i sakta lunk runtomkring medan jag befinner mig i en egen  liten bubbla. Däremot har jag aldrig varit mycket för att läsa bok på café. Där räcker en tidning medan jag sitter och tjuvlyssnar på samtalen som pågår vid de andra borden. 20150705_142520Men det finns undantag, det gör det ju alltid. På det här fantastiska lilla stället känner jag mig som hemma. Nyfiken gul heter det. Var jag författare skulle jag sitta här och skriva. Var jag singel och balkonglös skulle jag sitta här och läsa. Nu nöjer jag mig med att ta med alla jag känner hit i omgångar, dricka kaffe, dricka bubbel, äta nybakad hallonpaj eller grilla en köttbit. Nu funderar jag på vad jag ska läsa härnäst. Jag tror det blir något snällt.

Pojken som läste Jules Verne

Författare: Almudena Grandes
Förlag: Norstedts förlag
Utgivningsår: 2014

Okej, vi kan alla det här med att vädret inte riktigt infriar våra förväntningar. Än så länge. Att gnälla över det gör dock ingen glad och jag har det underbart ändå. För det är sommar, med eller utan regn! Det betyder ledighet, kärlek, jordgubbar och slappande med en bok.      20150709_213551Jag älskar verkligen sagor och tycker att de gör sig bättre i regn än i solljus. Jag tycker om när en ny värld målas upp framför mig och jag inte till hundra procent vet vad som är verkligt och vad som inte är det. Just nu läser jag Pojken som läste Jules Verne av den hyllade spanske författaren Almudena Grandes. Almudena tar mig skickligt med till det fattiga Andalusien under Francos tid när inbördeskriget går mot sitt slut.

Det är sommaren 1947 och tioårige Nino drömmer sig långt bort från livet i den civilgardistförläggning där han växer upp. Den enstörige skogvaktaren Pepe Portugisien blir Ninos förebild och vän. Genom honom och Jules Vernes böcker får han upp ögonen för det gerillakrig som pågår i bergen utanför förläggningen under ledning av den mytomspunne Cencerro. Upptäckten gör att Nino ställs inför svåra val.

Vad jag tycker: Det här är ingen saga utan en roman, tyvärr skulle jag vilja säga. För de livsöden och den tid som skildras är ofta rå och sorglig och mycket är hämtat från en hemsk verklighet. Men karaktärerna finns där från sagans värld, hoppet som människorna bär på och personporträtten. Då tänker jag särskilt på den enstörige skogvaktaren Pepe Portugisien som i Ninos ögon framstår som en fascinerande och klok man som rör sig lite i periferin av verkligheten. 

Almudenas språk är vackert och lättläst och jag dras in i berättelsen. Samtidigt får jag en bit historiebeskrivning, och en läsvärd bild av Spaniens efterkrigstid som jag tidigare haft dålig koll på. Jag kan varmt rekommendera Pojken som läste Jules Verne. Läs den!

Mördarna i Åmotfors

deckarna-1280-jpgSvenskarna älskar sina deckare. Eller kriminalromaner. (Vad är egentligen skillnaden?). Och på sommaren läser vi dem som allra mest. Före detta statsminister Fredrik Reinfeldt har gjort sig känd för att hylla både Läckberg och Roslund/Hellström. De senare träffade jag då jag förra hösten hade nöjet att arbeta i produktionen bakom Deckarna som sändes under våren i SVT.

Tv-serien fick oförtjänt dålig kritik och nådde inte den storpublik som jag tyckte den var värd. Någon creddig kulturskribent kallade serien för en kalkon och sa att han behövde skämskudde. Nåväl. Smaken är som bekant delad. För det roliga när man har lagt ner sin själ och hjärta i ett arbete är att höra att de tittare som hittat fram uppskattat det de sett. Och Deckarna är ett av de projekt som jag arbetat med som fått absolut mest beröm från tittarna.

De författare som var med i serien öppnade verkligen upp. De litade på varandra och på produktionen och vågade berätta om saker som de aldrig pratat om i offentligheten förut. Deltagarna grävde i sina inre för att förstå sina egna och varandras drivkrafter lite bättre. Och dom gjorde det så fint och så värdigt.

Under tiden som jag arbetade med serien blev jag inspirerad att läsa författarnas böcker. Deras genuina engagemang och ofta väldigt omfattande arbete bakom varje bok gjorde att jag blev nyfiken på att kliva in i deras berättarvärldar.

Ödesgudinnan

I morgon åker jag till Gotland några dagar. Kanske får jag se en bit av Anna Janssons Gotland. Fast utan morden. Mer som Ödesgudinnan på salong d’amour (Norstedts förlag, 2014) hoppas jag.

* Foto Janne Danielsson/SVT

Att heja fram ett lag

20150701_174146
Sommaren 2015 är sommaren då killarna i U21-landslaget vinner EM-guld i fotboll. Dagen efter samlas tusentals glada människor i centrala Stockholm för att fira. Överallt ses leenden, sång och dans. Det är så sällan vi alla är på samma ställe såhär- killar, tjejer, gubbar och gummor, Lars och Zeinab och Arash och Jasmine och barnvagnar och glassar. Sport förenar sägs det ibland. Över alla gränser. Och det stämmer ju på många sätt. Men tyvärr finns det också flera exempel där publiken består av en homogen massa som utstrålar det motsatta.

På hockeymatcher där det brölas av de tusentals män som samlats för att heja fram sitt lag genom att gemensamt skrika och peka åt motståndarna. Och så fotbollens klubblag. Derbyn när föräldrar inte längre kan ta med sina barn. Där delar av de som hejar tycker sig behöva maskering. Där bengalerna förpestar luften och där smällare slängs utan hänsyn till en förbipasserandes barnvagn. Jag och många andra bävar för att ens behöva möta dem innan matchen, råka hamna på samma tåg eller tunnelbana där stanken av öl och testosteron möts upp av stirriga ögon och höga röster som sjunger om hat.

Vart kommer hatet ifrån? Vart är det där hatet när männen är på jobbet eller hemma med sina fruar, med sina barn? För det är inte tonåringarna som skrämmer mig. Dem kan jag i alla fall vifta bort genom att tänka att de inte vet bättre. Men varför vet Anders med det där vanliga jobbet och accesskort och ring på vänstra ringfingret och förskolelämning och skjutsa till hockeyträning inte bättre?

20150703_082232

För många år sen läste jag Stefan Mendel-Enks briljanta lilla reportagebok Med uppenbar känsla för stil. (Atlas, Arenagruppen, 2004). Jag fick den i handen av en dåvarande kollega som visste att jag läste mycket genusvetenskap och att jag gillade att gå på fotboll. Och det är fortfarande en av de böcker jag håller allra högst. Det var den som låg till grund för mitt val av C-uppsatsämne i Etnologi på högskolan och jag har läst den flera gånger genom åren för att påminnas.

Journalisten Mendel Enk skrev de 127 sidorna efter det mycket uppmärksammade mordet på Tony Deogan i Stockholm. Han ville försöka förstå drivkraften hos de så kallade huliganerna, de våldsamma supportrarna. Bilden som kom fram var bred och inte den som han från början tänkt. Men det blev ett viktigt och bra samhällsreportage om pojkar som växer upp med en bild av manlighet som på många sätt kan ifrågasättas.

Etthundra mil

20150628_090218

Författare: Jojo Moyes
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: 2014

Ensamstående tvåbarnsmamman Jess sliter för att få ihop tillvaron. Hon jobbar dubbelt men får ändå knappt ihop pengar så att det räcker för att få ihop till räkningarna. Samtidigt har hon ständigt dåligt samvete för att hon inte hinner ägna den tid hon skulle vilja till sin familj. Styvsonen Nicky kommer varje dag hem från skolan med nya blåmärken och bedövar sin oro med att röka på. Dottern Tanzie är ett mattegeni och erbjuds ett stipendium till en fin och välordnad skola men Jess har ändå inte råd att betala den avgift som återstår. Lägligt nog dyker en mattetävling i Skottland upp med stora prispengar, frågan är bara hur familjen ska kunna ta sig dit. Hjälpen kommer från oväntat håll och läsaren får följa med ut på en roadtrip med ett gäng excentriska människor som alla behöver förändra sina liv.

Vad jag tycker: En roadtrip är en bra utgångspunkt för en historia. När man sitter väldigt många timmar ihop i en bil kommer man förr eller senare prata om något annat än vädret och andra bilister.

Ett hundra mil är bra sommarläsning, trots att jag får lite ont i magen under ganska många sidor och bara vill att allt ska lösa sig. Det finns något skönt i Jojo Moyes sätt att skriva. Det är lättläst utan att vara bagatellartat och hon får karaktärerna att leva. Jag kan inte säga att jag alltid tycker om dem. Men jag tycker i alla fall alltid något om dem. Och det är alltid bra.