Att heja fram ett lag

20150701_174146
Sommaren 2015 är sommaren då killarna i U21-landslaget vinner EM-guld i fotboll. Dagen efter samlas tusentals glada människor i centrala Stockholm för att fira. Överallt ses leenden, sång och dans. Det är så sällan vi alla är på samma ställe såhär- killar, tjejer, gubbar och gummor, Lars och Zeinab och Arash och Jasmine och barnvagnar och glassar. Sport förenar sägs det ibland. Över alla gränser. Och det stämmer ju på många sätt. Men tyvärr finns det också flera exempel där publiken består av en homogen massa som utstrålar det motsatta.

På hockeymatcher där det brölas av de tusentals män som samlats för att heja fram sitt lag genom att gemensamt skrika och peka åt motståndarna. Och så fotbollens klubblag. Derbyn när föräldrar inte längre kan ta med sina barn. Där delar av de som hejar tycker sig behöva maskering. Där bengalerna förpestar luften och där smällare slängs utan hänsyn till en förbipasserandes barnvagn. Jag och många andra bävar för att ens behöva möta dem innan matchen, råka hamna på samma tåg eller tunnelbana där stanken av öl och testosteron möts upp av stirriga ögon och höga röster som sjunger om hat.

Vart kommer hatet ifrån? Vart är det där hatet när männen är på jobbet eller hemma med sina fruar, med sina barn? För det är inte tonåringarna som skrämmer mig. Dem kan jag i alla fall vifta bort genom att tänka att de inte vet bättre. Men varför vet Anders med det där vanliga jobbet och accesskort och ring på vänstra ringfingret och förskolelämning och skjutsa till hockeyträning inte bättre?

20150703_082232

För många år sen läste jag Stefan Mendel-Enks briljanta lilla reportagebok Med uppenbar känsla för stil. (Atlas, Arenagruppen, 2004). Jag fick den i handen av en dåvarande kollega som visste att jag läste mycket genusvetenskap och att jag gillade att gå på fotboll. Och det är fortfarande en av de böcker jag håller allra högst. Det var den som låg till grund för mitt val av C-uppsatsämne i Etnologi på högskolan och jag har läst den flera gånger genom åren för att påminnas.

Journalisten Mendel Enk skrev de 127 sidorna efter det mycket uppmärksammade mordet på Tony Deogan i Stockholm. Han ville försöka förstå drivkraften hos de så kallade huliganerna, de våldsamma supportrarna. Bilden som kom fram var bred och inte den som han från början tänkt. Men det blev ett viktigt och bra samhällsreportage om pojkar som växer upp med en bild av manlighet som på många sätt kan ifrågasättas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s