Skumtimmen

Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (Månpocket)
Utgivningsår: 2007

20150825_062707

En liten pojke försvinner i den täta dimman som dragit in över Öland en sensommardag i början av 70-talet. Alla på ön verkar minnas den där dagen, både för pojkens försvinnande och för dimman som i folkmun kallas ”skumtimmen”.

Mer än 20 år efter försvinnandet återvänder pojkens mamma, Julia, till ön efter ett samtal från sin pappa, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har hittat nya spår i sökandet efter vad som hände dottersonen.

Vad jag tycker: Johan Theorins debutroman är välskriven och lättläst. Språket och berättelsen driver framåt och jag kommer på mig själv med att ha läst hundra sidor i ett sträck. Och då kan sägas att kriminalromanen egentligen inte är min favoritgenre. Skumtimmen känns dock som något annat, mer en roman än en klassisk deckare. Det finns ingen trött utredare eller poliskommissarie och inte heller någon framfusig och irriterande journalist som vill lösa brott. Istället får läsaren röra sig mellan framtid och dåtid och ta del av ett samhälle som förändrats och avfolkats på några få decennier. Jag som i min barndom spenderade flera somrar på Öland känner igen bilderna som Theorin målar upp, som det karga och stillsamma alvaret, och jag tycker om att befinna mig i en miljö dit litteraturen väldigt sällan tagit mig. 

Johan Theorin belönades med Deckarakademins debutantpris och det brittiska Dagger Award för Skumtimmen, och trots att det börjar bli rätt många år sedan den gavs ut så tycker jag att den fortfarande tillför något nytt till genren. Att jag dessutom direkt kände mig manad att sätta igång med Theorins andra bok, Nattfåk, är ett gott betyg.  

Konsten att höra hjärtslag

Författare: Jan-Philipp Sendker
Förlag: Bokförlaget Forum/Månpocket
Utgivningsår: 2015

20150805_114115

När jag köpte den här boken sa tjejen i kassan att hon nog snart var den enda människan i Stockholm som inte läst den. Jag anar att hon har rätt. För vilket enormt genomslag Konsten att höra hjärtslag har fått den här sommaren. Jag ser bilder och rekommendationer vart jag än väljer att vända blicken. Och som jag har längtat efter att få läsa den! Jag drömde om att få möta en berättelse i klass med Den vidunderliga kärlekens historia (Carl-Johan Vallgren, Albert Bonniers förlag 2002) vilken är en av mycket få böcker som jag läst två gånger med samma glädje.

Så, till saken. Det känns överflödigt att skriva om handlingen i Konsten att höra hjärtslag, det finns mängder att läsa om den saken på nätet. Och jag vill helt enkelt inte förstöra innehållet genom att försöka mig på att hitta ett sätt att beskriva vad den faktiskt handlar om. Det är en vindlande kärlekshistoria, som tar oss till Burma och ett liv långt från västvärldens stress och materialism. Det är en saga som liknar en sägen, men med en botten av realism.

Vissa böcker går bara rakt in i hjärtat. Det händer något när jag läser dem, de öppnar upp mitt sinne och bäddar in mig i en annan värld där jag för en stund lämnar det som händer och sker runt omkring mig. Så är det med Konsten att höra hjärtslag. Känslan kom inte direkt, den kröp sig på allt eftersom berättelsen vecklades ut. Och när jag nu snart lägger ihop och avslutar för att skicka den vidare till min mamma är jag ganska säker på att jag kommer känna saknad.

När ondskan kommer nära

Vi hänger gärna upp våra liv på händelser som gör det lättare att dela upp tiden och sätta minnesbilder i relaton till varandra. Det kan vara en stor födelsedag, en uppkörning, ett bröllop, en resa, ett dödsfall, en födsel, en flytt eller något annat som av någon anledning etsat sig fast i våra minnen.

Det kan också vara världshändelser och tragedier av större mått. Ni vet dom där händelserna där alla som var tillräckligt gamla under tiden för alltid kommer kunna säga var de var och vad de gjorde när de nåddes av nyheten. Mordet på John F Kennedy, mordet på Olof Palme, mordet på Anna Lindh, 11 september-dåden och så skotten på Utöya.

20150730_192946 Eftersom jag arbetade som nyhetsreporter på Aftonbladet när det fruktansvärda och så otänkbara skedde i vårt grannland ser mina minnen efter att själva nyheten fått spridning annorlunda ut än om jag hade följt allt i en solstol vid sidan av.

Jag liverapporterade på Aftonbladet.se genom direktkontakt med mina fantastiska kollegor som var på plats och försökte beskriva det obeskrivliga. Jag åkte till Oslo ett par dagar efter att skotten fallit. Jag träffade anhöriga, var på många presskonferenser med sorgsna och skakade poliser som av främst utländska reportrar skulle ställas mot väggen och pressas att svara på frågor om hur det kunde gå så långt innan de grep den skyldige terroristen.

Jag var på begravning för att försöka ge en bild av den landssorg som drabbat norrmännen och även oss grannar, för ondskan kom plötsligt så oerhört nära.

Det som hände på Utöya är något som vi måste fortsätta prata och berätta om. Men det gör ont och jag kan inte säga att jag längtar efter att få öppna Åsne Seierstads bok En av oss. Samtidigt kan jag inte låta bli. Jag vill veta om hon kan ge en bredare bild av det som skedde. Om jag kan förstå något mer om en av vår tids mest ondskefulla gärningsmän. Det är mänskligt att vilja söka förklaringar. Tyvärr är det dock sällan vi kan få dem. Och egentligen vet jag ju att det inte kan finnas någon som är tillräcklig.