Mannen som läste högt på 6.27-tåget

Författare: Jean-Paul Didierlaurent
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2015

20150916_184055

Guylain Vignolles är en man med fasta rutiner och vanor. Han lever ensam med sin guldfisk och varje dag åker han med 6.27-tåget till jobbet på återvinningsstationen för makulerade böcker. Där möter han sin vresige chef och sin rätt dryga kollega, och själv gör han sig så osynlig som han bara kan.

På sina tågresor till arbetsplatsen har Guylain en annorlunda vana, han läser högt ur diverse blandade boksidor som ligger förvarade mellan läskpapper. Vardagen lunkar på, tills en dag när han på tåget hittar ett usb-minne som är fullt av dagboksanteckningar från en ung kvinna. Guylain blir genast förälskad i hennes ord och bestämmer sig för att hitta henne.

Vad jag tycker:  På pappret lät det här verkligen som en bok i min smak. Jag hoppades på en ny berättelse i stil med Presidentens hatt. Men nej, det här gick inte hem hos mig. Under de första 100 sidorna hade jag svårt att koncentrera mig på boken, den grep liksom aldrig tag. Jag engagerade mig inte alls i Guylains öde. 

Under den andra halvan (boken är ju bara drygt 200 sidor) började en historia smyga fram. Det kunde kanske ha blivit något trevligt av det här ändå. Grunden finns ju där. Underfundigheten. Historien om Guylain. Men det blir ju liksom aldrig någonting. Kanske lite charmigt. Men inte mer. 

Jag tycker alltid det är roligt att kolla runt lite på nätet och se vad andra bokbloggar skrivit om det jag läser. Och den här boken får ju fina ord både här och var, kanske var det bara fel tajming för mig. Jag kanske inte hade rätt känsla när jag läste den. Eller så var det helt enkelt inte min historia. Ett exempel på någon som verkar ha haft en helt annan upplevelse än jag själv finns här: 

http://endastebocker.blogspot.se/2015/08/mannen-som-laste-hogt-pa-627-taget.html

Nattfåk

Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (Månpocket)
Utgivningsår: 200820150905_075431Vintern har kommit till Öland och när den kraftiga storm som kallas fåken är på väg in över Ön, är det bäst att hålla sig inne.

Familjen Westin har precis flyttat från Stockholm och in i den gamla ödegården Åludden, längst upp på öns norra udde. Gården och dess fyrar omges av historier om död och människor som går igen. Och när oförklarliga saker snart börjar hända väcks frågan om historierna ska tas på allvar.

Vad jag tycker: Bokens handling rör sig någonstans mellan att vara en klassisk deckare, en spänningsroman, en spökhistoria och kanske något av en skräckroman i lightversion. Även om Skumtimmen också rörde sig i gränslandet är Nattfåk mer kuslig.

Gerlof Davidsson, den gamla sjökaptenen, hänger med, annars är det i stort sett ett helt nytt persongalleri som målas upp. Och Theorin gör det skickligt, med enkla penseldrag skildrar han tre parallella historier utan tydlig gemensam riktning. Det gör att jag som läsare hålls kvar, för jag undrar hela tiden vart alla är på väg, vart ska det sluta?

Jag är inte särskilt svag för spökhistorier. Jag tycker egentligen inte alls om berättelser som får mig att rysa innan jag ska sova. Och det gör ju Nattfåk, mycket mer än Skumtimmen. Den är helt enkelt rätt obehaglig mellan varven. Skönt då att vissa av historierna i boken drar upp mer klassiska deckartrådar, de är enklare att hålla ifrån sig när mörkret faller. 

Nattfåk utsågs när den släpptes till årets bästa kriminalroman av svenska deckarakademin.Och jag kan tycka att Theorins böcker fortfarande tillför något till deckargenren, trots att det nu gått många år sedan de först släpptes. Jag kan dock inte säga att Nattfåk grabbade tag i mig, jag engagerade mig inte alls lika mycket i bokens karaktärer som jag gjorde i Skumtimmen. Jag läser den och tar mig lätt fram, men jag drabbas inte av historierna, och jag tror inte att jag kommer minnas den särskilt länge.