Under körsbärsträden – film

Under_k-rsb-rstr-den

Regi: Naomi Kawase
Genre: Drama
Originalspråk: Japanska
Längd: 103 min

I går var jag och en kompis på bio och såg den lilla fina filmen Under körsbärsträden. Jag ska börja med att säga att jag inte är någon filmfantast. Jag blir ofta lätt rastlös och jag föredrar filmer som håller sig runt 90 minuter.

Just själva grejen med att gå på bio tycker jag dock är rätt mysig, särskilt en murrig höst- eller vinterkväll. Och när jag väl ser en biofilm väljer jag ofta någon som sticker ut lite, något  finstämt med ett vackert bildspråk och en puttrande historia. Och det är där Under körsbärsträden kommer in i bilden. För det är just med dom orden jag skulle beskriva den här filmen.

Under körsbärsträden är en mycket sparsmakad berättelse som kretsar kring den tystlåtne Sentaro  som driver ett gatukök där han säljer Doryaki-plättar. När den gamla damen Tokue erbjuder sin hjälp med att tillverka den så viktiga och omsorgskrävande bönpastan, som är fyllning i plättarna, säger Sentaru först nej. Han tvekar inför att hon med sin höga ålder ska klara det tunga arbetet i gatuköket och han ser också att hennes händer är vanskapta. Men efter att ha smakat hennes magiska bönpasta bestämmer han sig ändå för att tacka ja till hjälpen. Affärerna börjar blomstra och ett band uppstår mellan Sentaru och den märkliga gamla damen.

Filmen heter ”An” på japanska, vilket betyder bönpasta, och mycket av handlingen kretsar kring just denna. Men under den vackra långsamma berättelsen växer också andra frågeställningar och tankar fram. Sakta får vi veta delar av Tokues tragiska bakgrund som grundar sig i japans historia av att spärra in patienter med spetälska på institutioner, helt avskärmade från samhället.

Under körsbärsträden är en vacker och tänkvärd liten film. Den väcker frågor och funderingar men blir aldrig något debattinlägg. Berättelsen blir vad betraktaren gör den till. Skådespelarna är övertygande och spelar sina roller på ett mjukt och behagligt sätt, de överglänser aldrig historien vilket bidrar till att filmen känns väldigt följsam.

Ronnie Svensson på Nyhetsmorgon sa att om man bara ska se en film i höst så ska man se den här. Men den har redan hamnat på matinétid på biograferna och i går kväll (tidig kväll) var vi endast ett gäng kvinnor, flera i övre medelåldern och äldre, som var samlade. Det är förståeligt, det är långt ifrån James Bond, svensk familjekomedi eller valfri amerikansk drama. Men det är skönt att ibland se något som inte följer den amerikanska, enligt mig ofta vräkiga berättarformen. Det är befriande att se skådespelare som jag inte vet namnet på och som jag inte har några tidigare bilder av. Testa vet jag.

Annonser

Sju dagar kvar att leva

Författare: Carina Bergfeldt
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2015

Bergfeldt

När jag för några år sen jobbade periodvis på Aftonbladet stötte jag flera gånger ihop med reportern Carina Bergfeldt. Jag kan inte säga att jag på något vis känner henne, men hon stack ut redan då. Hon var driven och orädd och kändes aldrig särskilt intresserad av det sociala spel som finns på de flesta arbetsplatser. Hon körde sitt race, utan att kliva andra på tårna.

När skotten på Utöya inträffade i Juli 2011 var Carina en av de journalister som var först på plats. Hennes arbete där resulterade bland annat i det gripande och otroligt välskrivna reportaget Dagen vi aldrig glömmer, som hon vann Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare för.

Jag  åkte också till Oslo för Aftonbladets räkning, dock några dagar efter själva attentatet. Jag minns att jag grät när jag läste Carina Bergfeldts reportage och att jag direkt skickade ett sms till henne om att det var något av det bästa jag läst. Hon hade redan då, och säkert långt innan dess, förmågan att sätta ord på det som känns ogreppbart. Hon har ett sätt att skriva som är rakt på, hon tvekar inte för att berätta om det som känns alldeles för svårt, och hon gör det med känsla och respekt inför uppgiften.

Efter det som hände i Paris för ett och ett halvt dygn sedan är vi många som letat efter orden. Carina Bergfeldt har några av dem, och hon skriver bland annat en viktig text om skillnaden mellan flyktingar och terrorister i dagens Aftonbladet. Den går att läsa Här och känns extra viktig just nu.

Det här blev en lång text om mycket annat än hennes senaste bok Sju dagar kvar att leva, men även här lyckas Bergfeldt återigen ta ett stort och svårt ämne och göra det greppbart och begripligt. Hon berättar om livsöden och människor som varit på fel plats, i fel sällskap, och som ibland valt hel fel väg.

Sju dagar kvar att leva är ett viktigt inlägg i debatten om dödsstraff. En debatt som otroligt nog finns även här i Sverige där så många som 24,1 procent av svenska folket, övervägande SD-väljare, enligt Bergfeldt säger sig vara positiva till införandet av ett sådant som straff för de grövsta brotten. Huvudpersonen i Sju dagar kvar att leva, Vaughn Ross, kommenterar den uppgiften med att det är lätt att vara positiv till dödsstraff så länge man inte känner någon som drabbas.

Öga för öga, tand för tand. I dessa tider tål det att tänkas på när vi är snabba att kategorisera människor i ”Vi” och ”Dom”. Att många även här i folkhemmets Sverige säger sig kunna se döden som ett möjligt alternativ för dem vi inte sympatiserar med, för dem som vi tycker har passerat våra moraliska, känslomässiga gränser en gång för mycket. Resonemanget känns igen.

Frihet, jämlikhet, broderskap

Det är svårt att skriva eller prata om något i dag utan att kommentera Paris-dåden. Det ofattbara, fruktansvärda som slagit till så hårt. Hatet och ondskan. Det finns så mycket att säga men samtidigt är det så svårt att få grepp om det som hänt och om det som rasar omkring oss.

Det känns som att vad jag än skriver kommer det att framstå som futtigt och fel. Och jag lämnar det så, till världens ledare och till alla vassa, känsliga pennor som vet vilka ord som behövs nu. Istället frågar jag mig hur det kan vara relevant att bry sig om kultur dagar som dessa? Är det inte nonchalant, världsfrånvänt och en smula bortskämt att ens bry sig om något som böcker när världen står i brand och marken skakar under oss?

Det jag kommer fram till är att svaret är Nej, tvärtom. Kultur i form av böcker, teater, musik, dans, konst och idrottsevenemang är precis vad vi behöver. Något som förenar, som länkar samman, som visar våra likheter världen över. Något som får oss att känna samhörighet oavsett var vi kommer ifrån. Genom berättelser får vi möjlighet att upptäcka nya världar, vi kan resa i tid och rum, vi kan möta människor och ta del av livsöden som vi aldrig någonsin skulle komma nära annars. En värld utan kultur är en värld som är avskärmad, inåtvänd, okunnig och rädd.

Det finns människor som är emot allt det som den fria människan har privilegiet att älska. Låt dom inte ta det ifrån oss. Frankrikes ledord Frihet, jämlikhet, broderskap känns viktigare än någonsin.

Karin Pettersson har skrivit en tänkvärd ledarkrönika i Aftonbladet som du kan läsa Här.

Mer feelgood i höstmörkret

Hittade just en artikel på nätet med tips på feelgood-böcker inför hösten. Och OJ vad jag blev inspirerad. Precis vad jag behöver. Ska försöka få tag i den där ”Det lilla bageriet på strandpromenaden” (Jenny Colgan, Massolit). Alltså, med den titeln kan det väl inte bli annat än puttrigt och småmysigt. Eller jo, det kan bli jättemysigt.

Kolla in den Här texten i DN för mer feelgood-inspiration.

Rörgast

Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (Månpocket)
Utgivningsår: 201320151112_212525

Rörgast är den avslutande delen av Johan Theorins Ölandssvit. Det är mitt i högsäsongen på Öland och stekande varm sommar när den gamle skepparen Gerlof Davidsson väcks mitt i natten av en liten pojke som bultar på hans dörr. Pojken berättar skräckslaget om att han varit ombord på ett skepp fyllt av döende män och att han sett någon gå rå runt på däck med en yxa.

Läsaren dras in i en berättelse om hämnd, trasiga familjeband och händelser som balanserar på gränsen mellan nutid och dåtid.

Vad jag tyckerDet finns naturligtvis element i Theorins berättelse som binder samman Rörgast med Skumtimmen och Nattfåk- bland annat känslan av att det finns saker i det förflutna som inte går att fly ifrån, att handlingen utspelar sig på Öland, och så Gerlof Davidsson, den gamle skepparen. Liksom tidigare löper också flera historier parallellt för att ibland snudda vid varandra och slutligen helt mötas.

Theorin gör det här väldigt skickligt och han visar att han har en bredd i sitt författarskap- han hanterar både personporträtt och relationer, vid sidan av ett uns av kriminalroman och skräck. Och han gör det väldigt bra. 

Jag gillar verkligen Theorins språk, det är lättläst utan att bli för flyktigt, och berättelsen rör sig framåt utan att ge särskilt mycket motstånd. 

Känslan av spökroman är inte lika stark i Rörgast som i de tidigare böckerna, trots titeln. Jag skulle till och med säga att just det spåret känns lite krystat i det här fallet, vilket jag inte har tyckt tidigare. Det gör också att den här boken, trots sin skrämmande inledning, inte känns lika obehaglig som de andra två. Den flyter mer bara på.

Varken Rörgast eller Nattfåk når upp i Skumtimmens briljans, men jag ser ändå fram emot att läsa mer av Theorin. Trots att han rör sig i en genre som jag vanligtvis håller mig tvekande inför. 

Jag har också skrivit om Skumtimmen och Nattfåk.

Här har bokhandlarna på Bokboxen skrivit träffande om Rörgast och hur den står sig mot de andra böckerna i sviten.

Nu behövs livsbejakande höstläsning

Grå november har precis slagit till som en sån där smocka som man ibland kan läsa om i kvällstidningarna. Och jag är SÅ trött. Och jag vet att jag självklart inte är ensam, det är väl just det som är att leva i Sverige under november, januari och februari. Undantaget heter December, snart är vi där.

Jag har fortfarande inte kommit ur min lästorka. Eller jo, kanske lite. Jag arbetar mig sakta framåt i den avslutande delen av Johan Theorins Ölandssvit, Rörgast. Han skriver bra den där Theorin. Men så upplyftande är det väl kanske inte.

Efter det ska jag försöka hitta något som ger lite energi i höstmörkret. Något mysigt. Jag tänker något i stil med Lucy Dillons böcker om hundar och relationer, med mjuka titlar som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, Hundra omistliga ting och Hundar, hus och hjärtats längtan. Man riktigt hör ju hur mysigt det är. Och att det ska kombineras med raggsockor, te och en filt. Och så ska man sitta så där uppkrupen i soffan. Ni fattar bilden.

Mamma har tipsat mig om Tisdagsklubben, av Anna Fredriksson. Jag hittar ord som matlagningskurs, livsbejakande, livsval och relationsroman i recensionerna på nätet. Det verkar lovande.

Här kan man läsa om Tisdagsklubben. Och så har det bloggats om den här.