Under körsbärsträden – film

Under_k-rsb-rstr-den

Regi: Naomi Kawase
Genre: Drama
Originalspråk: Japanska
Längd: 103 min

I går var jag och en kompis på bio och såg den lilla fina filmen Under körsbärsträden. Jag ska börja med att säga att jag inte är någon filmfantast. Jag blir ofta lätt rastlös och jag föredrar filmer som håller sig runt 90 minuter.

Just själva grejen med att gå på bio tycker jag dock är rätt mysig, särskilt en murrig höst- eller vinterkväll. Och när jag väl ser en biofilm väljer jag ofta någon som sticker ut lite, något  finstämt med ett vackert bildspråk och en puttrande historia. Och det är där Under körsbärsträden kommer in i bilden. För det är just med dom orden jag skulle beskriva den här filmen.

Under körsbärsträden är en mycket sparsmakad berättelse som kretsar kring den tystlåtne Sentaro  som driver ett gatukök där han säljer Doryaki-plättar. När den gamla damen Tokue erbjuder sin hjälp med att tillverka den så viktiga och omsorgskrävande bönpastan, som är fyllning i plättarna, säger Sentaru först nej. Han tvekar inför att hon med sin höga ålder ska klara det tunga arbetet i gatuköket och han ser också att hennes händer är vanskapta. Men efter att ha smakat hennes magiska bönpasta bestämmer han sig ändå för att tacka ja till hjälpen. Affärerna börjar blomstra och ett band uppstår mellan Sentaru och den märkliga gamla damen.

Filmen heter ”An” på japanska, vilket betyder bönpasta, och mycket av handlingen kretsar kring just denna. Men under den vackra långsamma berättelsen växer också andra frågeställningar och tankar fram. Sakta får vi veta delar av Tokues tragiska bakgrund som grundar sig i japans historia av att spärra in patienter med spetälska på institutioner, helt avskärmade från samhället.

Under körsbärsträden är en vacker och tänkvärd liten film. Den väcker frågor och funderingar men blir aldrig något debattinlägg. Berättelsen blir vad betraktaren gör den till. Skådespelarna är övertygande och spelar sina roller på ett mjukt och behagligt sätt, de överglänser aldrig historien vilket bidrar till att filmen känns väldigt följsam.

Ronnie Svensson på Nyhetsmorgon sa att om man bara ska se en film i höst så ska man se den här. Men den har redan hamnat på matinétid på biograferna och i går kväll (tidig kväll) var vi endast ett gäng kvinnor, flera i övre medelåldern och äldre, som var samlade. Det är förståeligt, det är långt ifrån James Bond, svensk familjekomedi eller valfri amerikansk drama. Men det är skönt att ibland se något som inte följer den amerikanska, enligt mig ofta vräkiga berättarformen. Det är befriande att se skådespelare som jag inte vet namnet på och som jag inte har några tidigare bilder av. Testa vet jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s