Biografier om idrottsmän

Under mina år som barnflicka hade jag inte något annat val än att se alla Star Wars-filmer. Och då menar jag verkligen alla. Flera gånger.

Som lillasyster till en storebror under 90-talet har jag sett Dödligt vapen-filmerna, Die hard-filmerna och Braveheart många gånger. Eller jag har i alla fall halvblundat mig igenom dom.

Nu råkar jag vara gift med en oerhört sportintresserad man. Det har gjort att jag under de senaste åren läst i alla fall tre biografier som jag kanske inte intresserat mig för om det inte var så att de var köpta för att få maken att börja läsa.

Dessa biografier är old news, jag vet, men jag tänker ändå skriva några rader om dem eftersom jag av någon anledning tycker att biografier är bra sommarläsning. Jag har helt enkelt inte riktigt ro för dem under någon annan tid på året.

20150623_214951 (1)

Så vi börjar med giganten Jag är Zlatan (David Lagercrantz, Albert Bonniers förlag, 2011). Jag vågar påstå att majoriteten av alla svenskar känner till denna. I medie-Stockholm har dock mycket av diskussionen på senare fastnat i huruvida författaren David Lagercrantz använt sig av faktiska citat av Zlatan eller om det mer är hans uppfattning av vad Zlatan berättat. Den diskussionen lägger jag dock åt sidan för nu.

Jag är Zlatan är en bok med en berättelse som har allt. Den fattiga killen från Rosengård som erövrar världen tack vare att han är så förbaskat duktig på det han gör och för att han är en vinnarskalle som inte ser sig som ett offer för omständigheter. Det finns inget tak för Zlatan. Och jag bryr mig faktiskt väldigt lite om vad som är Zlatans egna exakta ord och vad som är Lagercrantz egna tolkning. Jag älskar det här.

När ljuset släcks (Magnus Hedman och Gunnar von Sydow, Norstedts, 2012). Den hyllade landslagsmålvakten Hedman levde ett tillsynes perfekt liv. Han fick en guldboll, ett bragdguld, tjänade miljoner, levde lyxliv och var gift med en vacker och begåvad fru. Men allt det där tycks bara ha varit ett tunt skal som lätt kunde krackelera.

Många av oss kan för länge sedan historien om vad som hände efter karriären för Hedman. Alltså den smutsiga, den som klädde skvallerpressen med rubriker om sexskandaler, knarkbrott och allmän misär. Hedmans fall blottades i alla tidningar. Han hade lagt hundratusentals kronor på knark och hade lyckats ruinera sig själv och köra sitt äktenskap i botten.

Jag upplever När ljuset släcks som Hedmans försök att ta tillbaka berättelsen om sitt liv. Att få en chans att förklara sig. Och tyvärr är det nog just här som jag bara känner att det blir för kladdigt. Det blir en enda gegga av självömkan och skylla på omständigheter. Jag upplever inte att Hedman faktiskt är så naken och öppen som det sagts att han velat vara. Intentionen kanske var bra. Men tyvärr köper jag det inte. Jag tar mig knappt igenom det här långa brevet från Hedman, där han berättar om skeenden men aldrig riktigt går på djupet till varför det blev som det blev. Jag tänker bara att han inte tar ansvar för det som hänt. För allt han måste ha utsatt sin familj för under så lång tid. Trots att Hedman själv står som en av författarna känns det inte helt ärligt, kanske är det inte alltid man själv som ska berätta sin egen sanna historia ändå.

Sist ut är Det du inte såg (Patrik Sjöberg och Markus Lutteman, Norstedts, 2011). Sista kapitlen på den här boken är så viktiga och det är så bra på så många sätt att Sjöberg till sist vågade berätta. Hans uppgörelse med sin gamla tränare är modig, stark och ärlig. Visst innehåller boken partier av suparhistorier och raljerande över en livsstil som inte längre är förenlig med elitidrott, delar där Sjöberg bygger upp myten om sig själv som friidrottens badboy. Men det är inte helt ointressant, ibland är det rent av bra fikabordsstoff. Och framförallt är diskussionen som följde på den här boken så viktig att alla små detaljer är förlåtna och glömda. Om du inte redan gjort det, läs den i sommar!

Annonser