Miniatyrmakaren

Författare: Jessie Burton
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015

20160209_203748

Den här boken är så fin. Jag önskar att jag inte hade läst den så att jag fick börja nu. Jessie Burton har sånt flyt i språket och historien tar mig med på vindlande äventyr i 1600-talets Amsterdam.

Hit flyttar 18-åriga Nella efter att hon gift sig med en betydligt äldre affärsman. Äktenskapet lever inte alls upp till Nellas förväntningar, hon får knappt träffa sin nyblivne make eftersom han ständigt verkar ägna sig åt sina affärer och hon känner sig ensam och uppslukad av det enorma och konstigt inredda hus som hon hamnat i. Och efter att maken kommit med en minst sagt annorlunda bröllopspresent, en välgjord och exklusiv miniatyr av deras hem, börjar märkliga saker att hända.

Jag vill bara säga: läs den här boken. Själva historien är så fint berättad och miljöerna målas upp på ett sätt som gör det omöjligt att inte sugas in i varje scen. Jag har aldrig varit i Amsterdam, särskilt inte på 1600-talet av förklarlig anledning, ändå tycker jag mig kunna känna stadens gränder, andas in dofterna och nästan ta på de stora konstverken i huset där Nella bor med sin man, hans dominanta syster och deras två hemhjälp.

Det finns andra som också bloggat om Miniatyrmakaren och som inte riktigt tycker som jag, bland annat Carolina läser och Dagens bok och Beas bokhylla

Jag är en Tjuv

Författare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström Widstrand
Utgivningsår: 2015

PhotoGrid_1450041682632

Det var ett tag sen jag skrev något här nu. Ibland kommer livet emellan, det händer saker som är så mycket större och viktigare och som tar över allt. Som gör att sånt som annars är roligt och avkopplade och givande helt tappar sin mening. Orken och energin för det där som inte måste göras finns helt enkelt inte. Så har det varit för mig.

Men just idag finns lusten där och i den här lilla luckan vill jag tipsa om en mysig och lättläst liten bok. Jag har läst Jonas Karlssons tidigare novellsamlingar och jag slås ofta av att han skriver underfundigt och lättflytande. Det märks att han är en iakttagare och att han är skicklig på att fånga människors små egenheter som gör dem till unika individer. Utan att kunna någonting om skådespeleri gissar jag att den förmågan även är till stor hjälp för honom där. För liksom i hans skådespeleri är det inga stora penseldrag i hans böcker, det är inga karaktärer som tar mycket plats eller som skiljer ut sig särskilt mycket från mängden. Jonas Karlsson lyfter upp de där människorna som vi annars inte ser, dom som bara finns där som en del av vår vardag.

Jag är en tjuv är inget undantag. Här får vi ta del av en kort period i säkerhetschefen Rolands liv. Allt börjar när han har oturen att gripa en snattare på varuhuset där han jobbar och tvingas utföra en ganska primitiv bestraffning som han önskar att han aldrig sagt något om. Det var en dålig idé från början, och den borde ha stannat som en lösryckt fikabords-idé. När den nu blir verklighet förändrar den Rolands inrutade tillvaro helt.

Det är ingen rafflande historia, men den får mig att le och ger en stunds avkoppling. Ibland är det gott nog.

Sju dagar kvar att leva

Författare: Carina Bergfeldt
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2015

Bergfeldt

När jag för några år sen jobbade periodvis på Aftonbladet stötte jag flera gånger ihop med reportern Carina Bergfeldt. Jag kan inte säga att jag på något vis känner henne, men hon stack ut redan då. Hon var driven och orädd och kändes aldrig särskilt intresserad av det sociala spel som finns på de flesta arbetsplatser. Hon körde sitt race, utan att kliva andra på tårna.

När skotten på Utöya inträffade i Juli 2011 var Carina en av de journalister som var först på plats. Hennes arbete där resulterade bland annat i det gripande och otroligt välskrivna reportaget Dagen vi aldrig glömmer, som hon vann Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare för.

Jag  åkte också till Oslo för Aftonbladets räkning, dock några dagar efter själva attentatet. Jag minns att jag grät när jag läste Carina Bergfeldts reportage och att jag direkt skickade ett sms till henne om att det var något av det bästa jag läst. Hon hade redan då, och säkert långt innan dess, förmågan att sätta ord på det som känns ogreppbart. Hon har ett sätt att skriva som är rakt på, hon tvekar inte för att berätta om det som känns alldeles för svårt, och hon gör det med känsla och respekt inför uppgiften.

Efter det som hände i Paris för ett och ett halvt dygn sedan är vi många som letat efter orden. Carina Bergfeldt har några av dem, och hon skriver bland annat en viktig text om skillnaden mellan flyktingar och terrorister i dagens Aftonbladet. Den går att läsa Här och känns extra viktig just nu.

Det här blev en lång text om mycket annat än hennes senaste bok Sju dagar kvar att leva, men även här lyckas Bergfeldt återigen ta ett stort och svårt ämne och göra det greppbart och begripligt. Hon berättar om livsöden och människor som varit på fel plats, i fel sällskap, och som ibland valt hel fel väg.

Sju dagar kvar att leva är ett viktigt inlägg i debatten om dödsstraff. En debatt som otroligt nog finns även här i Sverige där så många som 24,1 procent av svenska folket, övervägande SD-väljare, enligt Bergfeldt säger sig vara positiva till införandet av ett sådant som straff för de grövsta brotten. Huvudpersonen i Sju dagar kvar att leva, Vaughn Ross, kommenterar den uppgiften med att det är lätt att vara positiv till dödsstraff så länge man inte känner någon som drabbas.

Öga för öga, tand för tand. I dessa tider tål det att tänkas på när vi är snabba att kategorisera människor i ”Vi” och ”Dom”. Att många även här i folkhemmets Sverige säger sig kunna se döden som ett möjligt alternativ för dem vi inte sympatiserar med, för dem som vi tycker har passerat våra moraliska, känslomässiga gränser en gång för mycket. Resonemanget känns igen.

Frihet, jämlikhet, broderskap

Det är svårt att skriva eller prata om något i dag utan att kommentera Paris-dåden. Det ofattbara, fruktansvärda som slagit till så hårt. Hatet och ondskan. Det finns så mycket att säga men samtidigt är det så svårt att få grepp om det som hänt och om det som rasar omkring oss.

Det känns som att vad jag än skriver kommer det att framstå som futtigt och fel. Och jag lämnar det så, till världens ledare och till alla vassa, känsliga pennor som vet vilka ord som behövs nu. Istället frågar jag mig hur det kan vara relevant att bry sig om kultur dagar som dessa? Är det inte nonchalant, världsfrånvänt och en smula bortskämt att ens bry sig om något som böcker när världen står i brand och marken skakar under oss?

Det jag kommer fram till är att svaret är Nej, tvärtom. Kultur i form av böcker, teater, musik, dans, konst och idrottsevenemang är precis vad vi behöver. Något som förenar, som länkar samman, som visar våra likheter världen över. Något som får oss att känna samhörighet oavsett var vi kommer ifrån. Genom berättelser får vi möjlighet att upptäcka nya världar, vi kan resa i tid och rum, vi kan möta människor och ta del av livsöden som vi aldrig någonsin skulle komma nära annars. En värld utan kultur är en värld som är avskärmad, inåtvänd, okunnig och rädd.

Det finns människor som är emot allt det som den fria människan har privilegiet att älska. Låt dom inte ta det ifrån oss. Frankrikes ledord Frihet, jämlikhet, broderskap känns viktigare än någonsin.

Karin Pettersson har skrivit en tänkvärd ledarkrönika i Aftonbladet som du kan läsa Här.

Mer feelgood i höstmörkret

Hittade just en artikel på nätet med tips på feelgood-böcker inför hösten. Och OJ vad jag blev inspirerad. Precis vad jag behöver. Ska försöka få tag i den där ”Det lilla bageriet på strandpromenaden” (Jenny Colgan, Massolit). Alltså, med den titeln kan det väl inte bli annat än puttrigt och småmysigt. Eller jo, det kan bli jättemysigt.

Kolla in den Här texten i DN för mer feelgood-inspiration.

Nu behövs livsbejakande höstläsning

Grå november har precis slagit till som en sån där smocka som man ibland kan läsa om i kvällstidningarna. Och jag är SÅ trött. Och jag vet att jag självklart inte är ensam, det är väl just det som är att leva i Sverige under november, januari och februari. Undantaget heter December, snart är vi där.

Jag har fortfarande inte kommit ur min lästorka. Eller jo, kanske lite. Jag arbetar mig sakta framåt i den avslutande delen av Johan Theorins Ölandssvit, Rörgast. Han skriver bra den där Theorin. Men så upplyftande är det väl kanske inte.

Efter det ska jag försöka hitta något som ger lite energi i höstmörkret. Något mysigt. Jag tänker något i stil med Lucy Dillons böcker om hundar och relationer, med mjuka titlar som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, Hundra omistliga ting och Hundar, hus och hjärtats längtan. Man riktigt hör ju hur mysigt det är. Och att det ska kombineras med raggsockor, te och en filt. Och så ska man sitta så där uppkrupen i soffan. Ni fattar bilden.

Mamma har tipsat mig om Tisdagsklubben, av Anna Fredriksson. Jag hittar ord som matlagningskurs, livsbejakande, livsval och relationsroman i recensionerna på nätet. Det verkar lovande.

Här kan man läsa om Tisdagsklubben. Och så har det bloggats om den här.

Varför så pretentiösa bokpaneler?

Även om jag tagit en liten bokpaus så känner jag att jag gärna vill höra andra prata om böcker, om inte annat för att kanske kunna väcka lite läsglädje igen. Jag tycker det är rätt trevligt att mysprogram som Nyhetsmorgon på Tv4 och Svt:s Go’ kväll har boktips nån gång i veckan.

I lördags tipsade Titti Schultz om Jojo Moyes nya, Arvet efter dig, som är uppföljaren till fina Livet efter dig som bland annat recenserats på bloggen Fantastiska berättelser. Jojo Moyes har verkligen lyckats i sitt tilltal och sitt berättande, det är uppenbarligen många som fastnat för hennes böcker. Och så även jag. I somras läste jag Ett hundra mil och när jag var klar längtade jag nästan direkt efter att få läsa mer av Moyes, så självklart kommer jag ta mig an även denna.

Men nog om det, för vad jag egentligen vill skriva är ”Tack för tipset Titti!”. Du är nämligen den enda jag faktiskt lyssnar på i Bokpanelen eftersom du är den som ger tips på böcker som jag faktiskt kan tänka mig att läsa. Jag förstår tanken med att man har olika typer av människor som tipsar om vitt skilda böcker, det är ju ändå just en panel. Det jag dock inte förstår är varför det ofta ska kännas så krångligt och högtravande när det ska pratas böcker. Så himla pretentiöst helt enkelt.

På boklistor och pocket-toppar så ser man att det som säljer är kriminalromaner och lättläst underhållning. Jojo Moyes, Camilla Läckberg, Liza Marklund och Kaffe med rån. Varför ska det då hålla på och vara så otroligt svårt när det ska pratas böcker. Jag förstår inte. För dom som vill lägga sitt läsande på en ”högre” intellektuell/kulturell (vad vet jag) nivå, så finns ju faktiskt Babel. Där ska det pratas böcker minsann.

Jag undrar hur många som faktiskt känner sig inspirerade att springa ut och köpa alla de här ”verken” som det tipsas om. Jag kommer inte ens ihåg vad de heter eller vad de handlat om, det låter ju så tråkigt när ni pratar om det. Kanske är det till för att vidga mina vyer eller något, men nej, jag vill visst inte det. Jag tror snarare att det gör att människor som inte läser känner sig exkluderade, jag tror att det spär på känslan av att böcker inte är för alla, jag tror att det bidrar till att vissa helt enkelt inte läser alls. Det verkar ju så svårt.