Rörgast

Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (Månpocket)
Utgivningsår: 201320151112_212525

Rörgast är den avslutande delen av Johan Theorins Ölandssvit. Det är mitt i högsäsongen på Öland och stekande varm sommar när den gamle skepparen Gerlof Davidsson väcks mitt i natten av en liten pojke som bultar på hans dörr. Pojken berättar skräckslaget om att han varit ombord på ett skepp fyllt av döende män och att han sett någon gå rå runt på däck med en yxa.

Läsaren dras in i en berättelse om hämnd, trasiga familjeband och händelser som balanserar på gränsen mellan nutid och dåtid.

Vad jag tyckerDet finns naturligtvis element i Theorins berättelse som binder samman Rörgast med Skumtimmen och Nattfåk- bland annat känslan av att det finns saker i det förflutna som inte går att fly ifrån, att handlingen utspelar sig på Öland, och så Gerlof Davidsson, den gamle skepparen. Liksom tidigare löper också flera historier parallellt för att ibland snudda vid varandra och slutligen helt mötas.

Theorin gör det här väldigt skickligt och han visar att han har en bredd i sitt författarskap- han hanterar både personporträtt och relationer, vid sidan av ett uns av kriminalroman och skräck. Och han gör det väldigt bra. 

Jag gillar verkligen Theorins språk, det är lättläst utan att bli för flyktigt, och berättelsen rör sig framåt utan att ge särskilt mycket motstånd. 

Känslan av spökroman är inte lika stark i Rörgast som i de tidigare böckerna, trots titeln. Jag skulle till och med säga att just det spåret känns lite krystat i det här fallet, vilket jag inte har tyckt tidigare. Det gör också att den här boken, trots sin skrämmande inledning, inte känns lika obehaglig som de andra två. Den flyter mer bara på.

Varken Rörgast eller Nattfåk når upp i Skumtimmens briljans, men jag ser ändå fram emot att läsa mer av Theorin. Trots att han rör sig i en genre som jag vanligtvis håller mig tvekande inför. 

Jag har också skrivit om Skumtimmen och Nattfåk.

Här har bokhandlarna på Bokboxen skrivit träffande om Rörgast och hur den står sig mot de andra böckerna i sviten.

Annonser

Nattfåk

Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (Månpocket)
Utgivningsår: 200820150905_075431Vintern har kommit till Öland och när den kraftiga storm som kallas fåken är på väg in över Ön, är det bäst att hålla sig inne.

Familjen Westin har precis flyttat från Stockholm och in i den gamla ödegården Åludden, längst upp på öns norra udde. Gården och dess fyrar omges av historier om död och människor som går igen. Och när oförklarliga saker snart börjar hända väcks frågan om historierna ska tas på allvar.

Vad jag tycker: Bokens handling rör sig någonstans mellan att vara en klassisk deckare, en spänningsroman, en spökhistoria och kanske något av en skräckroman i lightversion. Även om Skumtimmen också rörde sig i gränslandet är Nattfåk mer kuslig.

Gerlof Davidsson, den gamla sjökaptenen, hänger med, annars är det i stort sett ett helt nytt persongalleri som målas upp. Och Theorin gör det skickligt, med enkla penseldrag skildrar han tre parallella historier utan tydlig gemensam riktning. Det gör att jag som läsare hålls kvar, för jag undrar hela tiden vart alla är på väg, vart ska det sluta?

Jag är inte särskilt svag för spökhistorier. Jag tycker egentligen inte alls om berättelser som får mig att rysa innan jag ska sova. Och det gör ju Nattfåk, mycket mer än Skumtimmen. Den är helt enkelt rätt obehaglig mellan varven. Skönt då att vissa av historierna i boken drar upp mer klassiska deckartrådar, de är enklare att hålla ifrån sig när mörkret faller. 

Nattfåk utsågs när den släpptes till årets bästa kriminalroman av svenska deckarakademin.Och jag kan tycka att Theorins böcker fortfarande tillför något till deckargenren, trots att det nu gått många år sedan de först släpptes. Jag kan dock inte säga att Nattfåk grabbade tag i mig, jag engagerade mig inte alls lika mycket i bokens karaktärer som jag gjorde i Skumtimmen. Jag läser den och tar mig lätt fram, men jag drabbas inte av historierna, och jag tror inte att jag kommer minnas den särskilt länge. 

Skumtimmen

Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (Månpocket)
Utgivningsår: 2007

20150825_062707

En liten pojke försvinner i den täta dimman som dragit in över Öland en sensommardag i början av 70-talet. Alla på ön verkar minnas den där dagen, både för pojkens försvinnande och för dimman som i folkmun kallas ”skumtimmen”.

Mer än 20 år efter försvinnandet återvänder pojkens mamma, Julia, till ön efter ett samtal från sin pappa, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har hittat nya spår i sökandet efter vad som hände dottersonen.

Vad jag tycker: Johan Theorins debutroman är välskriven och lättläst. Språket och berättelsen driver framåt och jag kommer på mig själv med att ha läst hundra sidor i ett sträck. Och då kan sägas att kriminalromanen egentligen inte är min favoritgenre. Skumtimmen känns dock som något annat, mer en roman än en klassisk deckare. Det finns ingen trött utredare eller poliskommissarie och inte heller någon framfusig och irriterande journalist som vill lösa brott. Istället får läsaren röra sig mellan framtid och dåtid och ta del av ett samhälle som förändrats och avfolkats på några få decennier. Jag som i min barndom spenderade flera somrar på Öland känner igen bilderna som Theorin målar upp, som det karga och stillsamma alvaret, och jag tycker om att befinna mig i en miljö dit litteraturen väldigt sällan tagit mig. 

Johan Theorin belönades med Deckarakademins debutantpris och det brittiska Dagger Award för Skumtimmen, och trots att det börjar bli rätt många år sedan den gavs ut så tycker jag att den fortfarande tillför något nytt till genren. Att jag dessutom direkt kände mig manad att sätta igång med Theorins andra bok, Nattfåk, är ett gott betyg.  

Mördarna i Åmotfors

deckarna-1280-jpgSvenskarna älskar sina deckare. Eller kriminalromaner. (Vad är egentligen skillnaden?). Och på sommaren läser vi dem som allra mest. Före detta statsminister Fredrik Reinfeldt har gjort sig känd för att hylla både Läckberg och Roslund/Hellström. De senare träffade jag då jag förra hösten hade nöjet att arbeta i produktionen bakom Deckarna som sändes under våren i SVT.

Tv-serien fick oförtjänt dålig kritik och nådde inte den storpublik som jag tyckte den var värd. Någon creddig kulturskribent kallade serien för en kalkon och sa att han behövde skämskudde. Nåväl. Smaken är som bekant delad. För det roliga när man har lagt ner sin själ och hjärta i ett arbete är att höra att de tittare som hittat fram uppskattat det de sett. Och Deckarna är ett av de projekt som jag arbetat med som fått absolut mest beröm från tittarna.

De författare som var med i serien öppnade verkligen upp. De litade på varandra och på produktionen och vågade berätta om saker som de aldrig pratat om i offentligheten förut. Deltagarna grävde i sina inre för att förstå sina egna och varandras drivkrafter lite bättre. Och dom gjorde det så fint och så värdigt.

Under tiden som jag arbetade med serien blev jag inspirerad att läsa författarnas böcker. Deras genuina engagemang och ofta väldigt omfattande arbete bakom varje bok gjorde att jag blev nyfiken på att kliva in i deras berättarvärldar.

Ödesgudinnan

I morgon åker jag till Gotland några dagar. Kanske får jag se en bit av Anna Janssons Gotland. Fast utan morden. Mer som Ödesgudinnan på salong d’amour (Norstedts förlag, 2014) hoppas jag.

* Foto Janne Danielsson/SVT