Miniatyrmakaren

Författare: Jessie Burton
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015

20160209_203748

Den här boken är så fin. Jag önskar att jag inte hade läst den så att jag fick börja nu. Jessie Burton har sånt flyt i språket och historien tar mig med på vindlande äventyr i 1600-talets Amsterdam.

Hit flyttar 18-åriga Nella efter att hon gift sig med en betydligt äldre affärsman. Äktenskapet lever inte alls upp till Nellas förväntningar, hon får knappt träffa sin nyblivne make eftersom han ständigt verkar ägna sig åt sina affärer och hon känner sig ensam och uppslukad av det enorma och konstigt inredda hus som hon hamnat i. Och efter att maken kommit med en minst sagt annorlunda bröllopspresent, en välgjord och exklusiv miniatyr av deras hem, börjar märkliga saker att hända.

Jag vill bara säga: läs den här boken. Själva historien är så fint berättad och miljöerna målas upp på ett sätt som gör det omöjligt att inte sugas in i varje scen. Jag har aldrig varit i Amsterdam, särskilt inte på 1600-talet av förklarlig anledning, ändå tycker jag mig kunna känna stadens gränder, andas in dofterna och nästan ta på de stora konstverken i huset där Nella bor med sin man, hans dominanta syster och deras två hemhjälp.

Det finns andra som också bloggat om Miniatyrmakaren och som inte riktigt tycker som jag, bland annat Carolina läser och Dagens bok och Beas bokhylla

Jag är en Tjuv

Författare: Jonas Karlsson
Förlag: Wahlström Widstrand
Utgivningsår: 2015

PhotoGrid_1450041682632

Det var ett tag sen jag skrev något här nu. Ibland kommer livet emellan, det händer saker som är så mycket större och viktigare och som tar över allt. Som gör att sånt som annars är roligt och avkopplade och givande helt tappar sin mening. Orken och energin för det där som inte måste göras finns helt enkelt inte. Så har det varit för mig.

Men just idag finns lusten där och i den här lilla luckan vill jag tipsa om en mysig och lättläst liten bok. Jag har läst Jonas Karlssons tidigare novellsamlingar och jag slås ofta av att han skriver underfundigt och lättflytande. Det märks att han är en iakttagare och att han är skicklig på att fånga människors små egenheter som gör dem till unika individer. Utan att kunna någonting om skådespeleri gissar jag att den förmågan även är till stor hjälp för honom där. För liksom i hans skådespeleri är det inga stora penseldrag i hans böcker, det är inga karaktärer som tar mycket plats eller som skiljer ut sig särskilt mycket från mängden. Jonas Karlsson lyfter upp de där människorna som vi annars inte ser, dom som bara finns där som en del av vår vardag.

Jag är en tjuv är inget undantag. Här får vi ta del av en kort period i säkerhetschefen Rolands liv. Allt börjar när han har oturen att gripa en snattare på varuhuset där han jobbar och tvingas utföra en ganska primitiv bestraffning som han önskar att han aldrig sagt något om. Det var en dålig idé från början, och den borde ha stannat som en lösryckt fikabords-idé. När den nu blir verklighet förändrar den Rolands inrutade tillvaro helt.

Det är ingen rafflande historia, men den får mig att le och ger en stunds avkoppling. Ibland är det gott nog.

Tisdagsklubben

Författare: Anna Fredriksson
Utgivningsår: 2015
Förlag: Forum

20151203_205409

Tisdagsklubben handlar om Karin, en kvinna på drygt 60 år och vars liv vänds på ända när hennes man Göran drabbas av en stroke. Eller egentligen hamnar det inte på ända. För det som händer är att Karin när det första skalvet lagt sig börjar ta tag i sitt liv.

Trots bästa vännens och dotterns protester anmäler sig Karin till en kurs i avancerad asiatisk matlagning. Kursen äger rum varannan tisdag och det är här hennes vardag börjar ta fart. Hennes man hämtar sig fint från stroken, men den har gjort honom nedstämd och sluten och han vänder sig bort från Karin. Det verkar som att hon inte längre kan nå fram till honom och att hennes sällskap plötsligt gör honom illa till mods.

Tur då att Karin har Tisdagsklubben. Där får hon nya vänner, nya insikter och hennes livsgnista tänds. Inte ska det faktum att hon har en man som är sjuk och att hon själv är över 60 hålla henne tillbaka.

Vad jag tycker: Tisdagsklubben är en lättsam måbra-bok som är skriven utan krusiduller. Berättelsen flyter framåt och känns ganska allmängiltig, trots att den handlar om människor i pensionsåldern. De problem som Karin stöter på handlar framförallt om relationer, både i kärlek och vänskap och ibland hänger ju det ihop, och om att våga satsa på sina innersta drömmar. Helt enkelt om att våga vara sann mot sig själv. Något som inte är helt lätt oavsett i vilken ålder man befinner sig. 

Tisdagsklubben är en trevlig och lättläst liten bok. Något att pigga upp sig med i vintermörkret. 

Här kan du läsa vad bloggaren och författaren Simona Ahrnstedt skrivit om Tisdagsklubben.

Under körsbärsträden – film

Under_k-rsb-rstr-den

Regi: Naomi Kawase
Genre: Drama
Originalspråk: Japanska
Längd: 103 min

I går var jag och en kompis på bio och såg den lilla fina filmen Under körsbärsträden. Jag ska börja med att säga att jag inte är någon filmfantast. Jag blir ofta lätt rastlös och jag föredrar filmer som håller sig runt 90 minuter.

Just själva grejen med att gå på bio tycker jag dock är rätt mysig, särskilt en murrig höst- eller vinterkväll. Och när jag väl ser en biofilm väljer jag ofta någon som sticker ut lite, något  finstämt med ett vackert bildspråk och en puttrande historia. Och det är där Under körsbärsträden kommer in i bilden. För det är just med dom orden jag skulle beskriva den här filmen.

Under körsbärsträden är en mycket sparsmakad berättelse som kretsar kring den tystlåtne Sentaro  som driver ett gatukök där han säljer Doryaki-plättar. När den gamla damen Tokue erbjuder sin hjälp med att tillverka den så viktiga och omsorgskrävande bönpastan, som är fyllning i plättarna, säger Sentaru först nej. Han tvekar inför att hon med sin höga ålder ska klara det tunga arbetet i gatuköket och han ser också att hennes händer är vanskapta. Men efter att ha smakat hennes magiska bönpasta bestämmer han sig ändå för att tacka ja till hjälpen. Affärerna börjar blomstra och ett band uppstår mellan Sentaru och den märkliga gamla damen.

Filmen heter ”An” på japanska, vilket betyder bönpasta, och mycket av handlingen kretsar kring just denna. Men under den vackra långsamma berättelsen växer också andra frågeställningar och tankar fram. Sakta får vi veta delar av Tokues tragiska bakgrund som grundar sig i japans historia av att spärra in patienter med spetälska på institutioner, helt avskärmade från samhället.

Under körsbärsträden är en vacker och tänkvärd liten film. Den väcker frågor och funderingar men blir aldrig något debattinlägg. Berättelsen blir vad betraktaren gör den till. Skådespelarna är övertygande och spelar sina roller på ett mjukt och behagligt sätt, de överglänser aldrig historien vilket bidrar till att filmen känns väldigt följsam.

Ronnie Svensson på Nyhetsmorgon sa att om man bara ska se en film i höst så ska man se den här. Men den har redan hamnat på matinétid på biograferna och i går kväll (tidig kväll) var vi endast ett gäng kvinnor, flera i övre medelåldern och äldre, som var samlade. Det är förståeligt, det är långt ifrån James Bond, svensk familjekomedi eller valfri amerikansk drama. Men det är skönt att ibland se något som inte följer den amerikanska, enligt mig ofta vräkiga berättarformen. Det är befriande att se skådespelare som jag inte vet namnet på och som jag inte har några tidigare bilder av. Testa vet jag.

Mer feelgood i höstmörkret

Hittade just en artikel på nätet med tips på feelgood-böcker inför hösten. Och OJ vad jag blev inspirerad. Precis vad jag behöver. Ska försöka få tag i den där ”Det lilla bageriet på strandpromenaden” (Jenny Colgan, Massolit). Alltså, med den titeln kan det väl inte bli annat än puttrigt och småmysigt. Eller jo, det kan bli jättemysigt.

Kolla in den Här texten i DN för mer feelgood-inspiration.

Nu behövs livsbejakande höstläsning

Grå november har precis slagit till som en sån där smocka som man ibland kan läsa om i kvällstidningarna. Och jag är SÅ trött. Och jag vet att jag självklart inte är ensam, det är väl just det som är att leva i Sverige under november, januari och februari. Undantaget heter December, snart är vi där.

Jag har fortfarande inte kommit ur min lästorka. Eller jo, kanske lite. Jag arbetar mig sakta framåt i den avslutande delen av Johan Theorins Ölandssvit, Rörgast. Han skriver bra den där Theorin. Men så upplyftande är det väl kanske inte.

Efter det ska jag försöka hitta något som ger lite energi i höstmörkret. Något mysigt. Jag tänker något i stil med Lucy Dillons böcker om hundar och relationer, med mjuka titlar som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, Hundra omistliga ting och Hundar, hus och hjärtats längtan. Man riktigt hör ju hur mysigt det är. Och att det ska kombineras med raggsockor, te och en filt. Och så ska man sitta så där uppkrupen i soffan. Ni fattar bilden.

Mamma har tipsat mig om Tisdagsklubben, av Anna Fredriksson. Jag hittar ord som matlagningskurs, livsbejakande, livsval och relationsroman i recensionerna på nätet. Det verkar lovande.

Här kan man läsa om Tisdagsklubben. Och så har det bloggats om den här.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget

Författare: Jean-Paul Didierlaurent
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2015

20150916_184055

Guylain Vignolles är en man med fasta rutiner och vanor. Han lever ensam med sin guldfisk och varje dag åker han med 6.27-tåget till jobbet på återvinningsstationen för makulerade böcker. Där möter han sin vresige chef och sin rätt dryga kollega, och själv gör han sig så osynlig som han bara kan.

På sina tågresor till arbetsplatsen har Guylain en annorlunda vana, han läser högt ur diverse blandade boksidor som ligger förvarade mellan läskpapper. Vardagen lunkar på, tills en dag när han på tåget hittar ett usb-minne som är fullt av dagboksanteckningar från en ung kvinna. Guylain blir genast förälskad i hennes ord och bestämmer sig för att hitta henne.

Vad jag tycker:  På pappret lät det här verkligen som en bok i min smak. Jag hoppades på en ny berättelse i stil med Presidentens hatt. Men nej, det här gick inte hem hos mig. Under de första 100 sidorna hade jag svårt att koncentrera mig på boken, den grep liksom aldrig tag. Jag engagerade mig inte alls i Guylains öde. 

Under den andra halvan (boken är ju bara drygt 200 sidor) började en historia smyga fram. Det kunde kanske ha blivit något trevligt av det här ändå. Grunden finns ju där. Underfundigheten. Historien om Guylain. Men det blir ju liksom aldrig någonting. Kanske lite charmigt. Men inte mer. 

Jag tycker alltid det är roligt att kolla runt lite på nätet och se vad andra bokbloggar skrivit om det jag läser. Och den här boken får ju fina ord både här och var, kanske var det bara fel tajming för mig. Jag kanske inte hade rätt känsla när jag läste den. Eller så var det helt enkelt inte min historia. Ett exempel på någon som verkar ha haft en helt annan upplevelse än jag själv finns här: 

http://endastebocker.blogspot.se/2015/08/mannen-som-laste-hogt-pa-627-taget.html