Sju dagar kvar att leva

Författare: Carina Bergfeldt
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2015

Bergfeldt

När jag för några år sen jobbade periodvis på Aftonbladet stötte jag flera gånger ihop med reportern Carina Bergfeldt. Jag kan inte säga att jag på något vis känner henne, men hon stack ut redan då. Hon var driven och orädd och kändes aldrig särskilt intresserad av det sociala spel som finns på de flesta arbetsplatser. Hon körde sitt race, utan att kliva andra på tårna.

När skotten på Utöya inträffade i Juli 2011 var Carina en av de journalister som var först på plats. Hennes arbete där resulterade bland annat i det gripande och otroligt välskrivna reportaget Dagen vi aldrig glömmer, som hon vann Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare för.

Jag  åkte också till Oslo för Aftonbladets räkning, dock några dagar efter själva attentatet. Jag minns att jag grät när jag läste Carina Bergfeldts reportage och att jag direkt skickade ett sms till henne om att det var något av det bästa jag läst. Hon hade redan då, och säkert långt innan dess, förmågan att sätta ord på det som känns ogreppbart. Hon har ett sätt att skriva som är rakt på, hon tvekar inte för att berätta om det som känns alldeles för svårt, och hon gör det med känsla och respekt inför uppgiften.

Efter det som hände i Paris för ett och ett halvt dygn sedan är vi många som letat efter orden. Carina Bergfeldt har några av dem, och hon skriver bland annat en viktig text om skillnaden mellan flyktingar och terrorister i dagens Aftonbladet. Den går att läsa Här och känns extra viktig just nu.

Det här blev en lång text om mycket annat än hennes senaste bok Sju dagar kvar att leva, men även här lyckas Bergfeldt återigen ta ett stort och svårt ämne och göra det greppbart och begripligt. Hon berättar om livsöden och människor som varit på fel plats, i fel sällskap, och som ibland valt hel fel väg.

Sju dagar kvar att leva är ett viktigt inlägg i debatten om dödsstraff. En debatt som otroligt nog finns även här i Sverige där så många som 24,1 procent av svenska folket, övervägande SD-väljare, enligt Bergfeldt säger sig vara positiva till införandet av ett sådant som straff för de grövsta brotten. Huvudpersonen i Sju dagar kvar att leva, Vaughn Ross, kommenterar den uppgiften med att det är lätt att vara positiv till dödsstraff så länge man inte känner någon som drabbas.

Öga för öga, tand för tand. I dessa tider tål det att tänkas på när vi är snabba att kategorisera människor i ”Vi” och ”Dom”. Att många även här i folkhemmets Sverige säger sig kunna se döden som ett möjligt alternativ för dem vi inte sympatiserar med, för dem som vi tycker har passerat våra moraliska, känslomässiga gränser en gång för mycket. Resonemanget känns igen.

Annonser

När ondskan kommer nära

Vi hänger gärna upp våra liv på händelser som gör det lättare att dela upp tiden och sätta minnesbilder i relaton till varandra. Det kan vara en stor födelsedag, en uppkörning, ett bröllop, en resa, ett dödsfall, en födsel, en flytt eller något annat som av någon anledning etsat sig fast i våra minnen.

Det kan också vara världshändelser och tragedier av större mått. Ni vet dom där händelserna där alla som var tillräckligt gamla under tiden för alltid kommer kunna säga var de var och vad de gjorde när de nåddes av nyheten. Mordet på John F Kennedy, mordet på Olof Palme, mordet på Anna Lindh, 11 september-dåden och så skotten på Utöya.

20150730_192946 Eftersom jag arbetade som nyhetsreporter på Aftonbladet när det fruktansvärda och så otänkbara skedde i vårt grannland ser mina minnen efter att själva nyheten fått spridning annorlunda ut än om jag hade följt allt i en solstol vid sidan av.

Jag liverapporterade på Aftonbladet.se genom direktkontakt med mina fantastiska kollegor som var på plats och försökte beskriva det obeskrivliga. Jag åkte till Oslo ett par dagar efter att skotten fallit. Jag träffade anhöriga, var på många presskonferenser med sorgsna och skakade poliser som av främst utländska reportrar skulle ställas mot väggen och pressas att svara på frågor om hur det kunde gå så långt innan de grep den skyldige terroristen.

Jag var på begravning för att försöka ge en bild av den landssorg som drabbat norrmännen och även oss grannar, för ondskan kom plötsligt så oerhört nära.

Det som hände på Utöya är något som vi måste fortsätta prata och berätta om. Men det gör ont och jag kan inte säga att jag längtar efter att få öppna Åsne Seierstads bok En av oss. Samtidigt kan jag inte låta bli. Jag vill veta om hon kan ge en bredare bild av det som skedde. Om jag kan förstå något mer om en av vår tids mest ondskefulla gärningsmän. Det är mänskligt att vilja söka förklaringar. Tyvärr är det dock sällan vi kan få dem. Och egentligen vet jag ju att det inte kan finnas någon som är tillräcklig.

Att heja fram ett lag

20150701_174146
Sommaren 2015 är sommaren då killarna i U21-landslaget vinner EM-guld i fotboll. Dagen efter samlas tusentals glada människor i centrala Stockholm för att fira. Överallt ses leenden, sång och dans. Det är så sällan vi alla är på samma ställe såhär- killar, tjejer, gubbar och gummor, Lars och Zeinab och Arash och Jasmine och barnvagnar och glassar. Sport förenar sägs det ibland. Över alla gränser. Och det stämmer ju på många sätt. Men tyvärr finns det också flera exempel där publiken består av en homogen massa som utstrålar det motsatta.

På hockeymatcher där det brölas av de tusentals män som samlats för att heja fram sitt lag genom att gemensamt skrika och peka åt motståndarna. Och så fotbollens klubblag. Derbyn när föräldrar inte längre kan ta med sina barn. Där delar av de som hejar tycker sig behöva maskering. Där bengalerna förpestar luften och där smällare slängs utan hänsyn till en förbipasserandes barnvagn. Jag och många andra bävar för att ens behöva möta dem innan matchen, råka hamna på samma tåg eller tunnelbana där stanken av öl och testosteron möts upp av stirriga ögon och höga röster som sjunger om hat.

Vart kommer hatet ifrån? Vart är det där hatet när männen är på jobbet eller hemma med sina fruar, med sina barn? För det är inte tonåringarna som skrämmer mig. Dem kan jag i alla fall vifta bort genom att tänka att de inte vet bättre. Men varför vet Anders med det där vanliga jobbet och accesskort och ring på vänstra ringfingret och förskolelämning och skjutsa till hockeyträning inte bättre?

20150703_082232

För många år sen läste jag Stefan Mendel-Enks briljanta lilla reportagebok Med uppenbar känsla för stil. (Atlas, Arenagruppen, 2004). Jag fick den i handen av en dåvarande kollega som visste att jag läste mycket genusvetenskap och att jag gillade att gå på fotboll. Och det är fortfarande en av de böcker jag håller allra högst. Det var den som låg till grund för mitt val av C-uppsatsämne i Etnologi på högskolan och jag har läst den flera gånger genom åren för att påminnas.

Journalisten Mendel Enk skrev de 127 sidorna efter det mycket uppmärksammade mordet på Tony Deogan i Stockholm. Han ville försöka förstå drivkraften hos de så kallade huliganerna, de våldsamma supportrarna. Bilden som kom fram var bred och inte den som han från början tänkt. Men det blev ett viktigt och bra samhällsreportage om pojkar som växer upp med en bild av manlighet som på många sätt kan ifrågasättas.