Miniatyrmakaren

Författare: Jessie Burton
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015

20160209_203748

Den här boken är så fin. Jag önskar att jag inte hade läst den så att jag fick börja nu. Jessie Burton har sånt flyt i språket och historien tar mig med på vindlande äventyr i 1600-talets Amsterdam.

Hit flyttar 18-åriga Nella efter att hon gift sig med en betydligt äldre affärsman. Äktenskapet lever inte alls upp till Nellas förväntningar, hon får knappt träffa sin nyblivne make eftersom han ständigt verkar ägna sig åt sina affärer och hon känner sig ensam och uppslukad av det enorma och konstigt inredda hus som hon hamnat i. Och efter att maken kommit med en minst sagt annorlunda bröllopspresent, en välgjord och exklusiv miniatyr av deras hem, börjar märkliga saker att hända.

Jag vill bara säga: läs den här boken. Själva historien är så fint berättad och miljöerna målas upp på ett sätt som gör det omöjligt att inte sugas in i varje scen. Jag har aldrig varit i Amsterdam, särskilt inte på 1600-talet av förklarlig anledning, ändå tycker jag mig kunna känna stadens gränder, andas in dofterna och nästan ta på de stora konstverken i huset där Nella bor med sin man, hans dominanta syster och deras två hemhjälp.

Det finns andra som också bloggat om Miniatyrmakaren och som inte riktigt tycker som jag, bland annat Carolina läser och Dagens bok och Beas bokhylla

Annonser

Det är något som inte stämmer

Författare: Martina Haag
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: 2015

20151228_133136Det känns som att det skulle vara att börja i fel ände om jag här inledde med att skriva några rader om bokens handling, för i ärlighetens namn är författarens lite halvdana försök till en sådan inte relevant när man ska prata om den här bokens innehåll. Det är något som inte stämmer är en sviken kvinnas uppgörelse med den man hon älskat så länge och kanske fortfarande älskar.

Att ens låtsas som att det ju inte behöver handla om författaren själv, eller pappan till hennes barn som hon just avslutat ett långt äktenskap med, eller hans populära programledarkollega för den delen, det är faktiskt inte möjligt. Och det finns flera orsaker till att den här dåligt förtäckta hämndboken inte kan tas för att vara annat än en berättelse hämtad från författarens eget liv. Ett av dom är att ingen normalt fungerande människa hade skrivit något sånt här om sitt ex, som så uppenbart kommer skada hens anseende så här mycket, utan att det var på riktigt.

Med det sagt menar jag dock inte att allt som ”Anders” gör mot ”Petra” behöver vara korrekt beskrivet och hämtat från verkligheten. För så är det ju inte. Det enda jag som läsare kan anta är att det är ”Petras” upplevelse av verkligheten. Om jag var författarens nära vän eller syster eller mamma hade jag velat veta allt det här. Och jag hade tyckt så illa om exet och hur illa han behandlat min vän/syster/dotter. Jag hade också som syster till författaren och samtidigt bästa vän till programledarkollegan varit rasande på även henne.

Men jag känner ju inte någon av dom. Inte ens lite. Och ändå vet jag nu sådant som jag aldrig hade frågat om och egentligen aldrig borde ha fått veta. Jag tänker på författarens barn. Är det verkligen okej att kompisars föräldrar läst om hur deras pappa ”valt bort” (enligt författarens ord) familjen och bara prioriterat sig själv? Är det verkligen okej att deras mamma i (högst begriplig, men ändå) affektion spridit ordet på stan om hur hemskt deras pappa betett sig mot henne och familjen? Är det okej att människor nu känner att det är okej att i Tv4:s Nyhetsmorgon säga att de avskyr Erik Haag, deras pappa, bara grundat på vad deras mamma skrivit om honom?

Jag känner mig faktiskt rätt smutsig när jag läst ”Det är något som inte stämmer”. Må det finnas något löst citat från författaren om att det här är boken som hon själv skulle ha velat läsa när hon var mitt i det. Att den hade kunnat hjälpa henne att förstå att man klarar det, att man kommer igenom det. Men har hon verkligen gjort det? Hur många kan ge ut en hämndroman om sitt kända ex och sen gå under jorden innan den går vidare? Och i boken får jag inget som säger att hon faktiskt går vidare.

Jag hade köpt det här så mycket mer om Martina Haag åtminstone hade gjort ett försök att bädda in det hon ville berätta i en riktig hållbar roman. Något som gjorde att jag lite kunde ursäkta för mig själv att jag ens öppnade den här skvallerboken. Det finns flera exempel på svenska författare som lyckats med detta och ämnen som kärlek, relationer, svek och den totala känslan av kaos när man blir lämnad efter ett mångårigt förhållande är alltid utmärkt stoff för romanberättande.

Det mer vågade alternativet hade varit att gå all in på att det här är den sanna historien. Att verkligen skriva om allt och sen stå för det. Nu är det varken eller. Och som läsare känner jag mest att jag blivit en del av något smutsigt privat skvaller som jag inte vet hur jag ska processa. Ska jag avsky Erik Haag nu? Och Lotta Lundgren då? Hur ska jag förhålla mig till deras glada ansikten i rutan? Och Martina Haag? Vill hon verkligen att jag ser henne som den förrådda stackars kvinnan? Jag önskar faktiskt att jag aldrig läst den här boken.

Det är många som har recenserat Det är något som inte stämmer. Flera verkar tycka om det dom läst. Kolla bland annat in bokhora.se Och i Sydsvenskan har Maria G Francke skrivit en text som visar att hon verkligen tycker om Det är något som inte stämmer och att hon inte ser något i boken som pekar på att den skulle vara en hämnd mot exmaken. Jag vet inte om hon är ironisk. För samtidigt ligger bilder på Erik Haag och Lotta Lundgren insprängda i texten och namnen nämns rakt ut. Läs här och gör din egen bedömning.

Titti Schultz tipsade om Det är något som inte stämmer i Nyhetsmorgon.

Konsten att höra hjärtslag

Författare: Jan-Philipp Sendker
Förlag: Bokförlaget Forum/Månpocket
Utgivningsår: 2015

20150805_114115

När jag köpte den här boken sa tjejen i kassan att hon nog snart var den enda människan i Stockholm som inte läst den. Jag anar att hon har rätt. För vilket enormt genomslag Konsten att höra hjärtslag har fått den här sommaren. Jag ser bilder och rekommendationer vart jag än väljer att vända blicken. Och som jag har längtat efter att få läsa den! Jag drömde om att få möta en berättelse i klass med Den vidunderliga kärlekens historia (Carl-Johan Vallgren, Albert Bonniers förlag 2002) vilken är en av mycket få böcker som jag läst två gånger med samma glädje.

Så, till saken. Det känns överflödigt att skriva om handlingen i Konsten att höra hjärtslag, det finns mängder att läsa om den saken på nätet. Och jag vill helt enkelt inte förstöra innehållet genom att försöka mig på att hitta ett sätt att beskriva vad den faktiskt handlar om. Det är en vindlande kärlekshistoria, som tar oss till Burma och ett liv långt från västvärldens stress och materialism. Det är en saga som liknar en sägen, men med en botten av realism.

Vissa böcker går bara rakt in i hjärtat. Det händer något när jag läser dem, de öppnar upp mitt sinne och bäddar in mig i en annan värld där jag för en stund lämnar det som händer och sker runt omkring mig. Så är det med Konsten att höra hjärtslag. Känslan kom inte direkt, den kröp sig på allt eftersom berättelsen vecklades ut. Och när jag nu snart lägger ihop och avslutar för att skicka den vidare till min mamma är jag ganska säker på att jag kommer känna saknad.

Pojken som läste Jules Verne

Författare: Almudena Grandes
Förlag: Norstedts förlag
Utgivningsår: 2014

Okej, vi kan alla det här med att vädret inte riktigt infriar våra förväntningar. Än så länge. Att gnälla över det gör dock ingen glad och jag har det underbart ändå. För det är sommar, med eller utan regn! Det betyder ledighet, kärlek, jordgubbar och slappande med en bok.      20150709_213551Jag älskar verkligen sagor och tycker att de gör sig bättre i regn än i solljus. Jag tycker om när en ny värld målas upp framför mig och jag inte till hundra procent vet vad som är verkligt och vad som inte är det. Just nu läser jag Pojken som läste Jules Verne av den hyllade spanske författaren Almudena Grandes. Almudena tar mig skickligt med till det fattiga Andalusien under Francos tid när inbördeskriget går mot sitt slut.

Det är sommaren 1947 och tioårige Nino drömmer sig långt bort från livet i den civilgardistförläggning där han växer upp. Den enstörige skogvaktaren Pepe Portugisien blir Ninos förebild och vän. Genom honom och Jules Vernes böcker får han upp ögonen för det gerillakrig som pågår i bergen utanför förläggningen under ledning av den mytomspunne Cencerro. Upptäckten gör att Nino ställs inför svåra val.

Vad jag tycker: Det här är ingen saga utan en roman, tyvärr skulle jag vilja säga. För de livsöden och den tid som skildras är ofta rå och sorglig och mycket är hämtat från en hemsk verklighet. Men karaktärerna finns där från sagans värld, hoppet som människorna bär på och personporträtten. Då tänker jag särskilt på den enstörige skogvaktaren Pepe Portugisien som i Ninos ögon framstår som en fascinerande och klok man som rör sig lite i periferin av verkligheten. 

Almudenas språk är vackert och lättläst och jag dras in i berättelsen. Samtidigt får jag en bit historiebeskrivning, och en läsvärd bild av Spaniens efterkrigstid som jag tidigare haft dålig koll på. Jag kan varmt rekommendera Pojken som läste Jules Verne. Läs den!

Etthundra mil

20150628_090218

Författare: Jojo Moyes
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: 2014

Ensamstående tvåbarnsmamman Jess sliter för att få ihop tillvaron. Hon jobbar dubbelt men får ändå knappt ihop pengar så att det räcker för att få ihop till räkningarna. Samtidigt har hon ständigt dåligt samvete för att hon inte hinner ägna den tid hon skulle vilja till sin familj. Styvsonen Nicky kommer varje dag hem från skolan med nya blåmärken och bedövar sin oro med att röka på. Dottern Tanzie är ett mattegeni och erbjuds ett stipendium till en fin och välordnad skola men Jess har ändå inte råd att betala den avgift som återstår. Lägligt nog dyker en mattetävling i Skottland upp med stora prispengar, frågan är bara hur familjen ska kunna ta sig dit. Hjälpen kommer från oväntat håll och läsaren får följa med ut på en roadtrip med ett gäng excentriska människor som alla behöver förändra sina liv.

Vad jag tycker: En roadtrip är en bra utgångspunkt för en historia. När man sitter väldigt många timmar ihop i en bil kommer man förr eller senare prata om något annat än vädret och andra bilister.

Ett hundra mil är bra sommarläsning, trots att jag får lite ont i magen under ganska många sidor och bara vill att allt ska lösa sig. Det finns något skönt i Jojo Moyes sätt att skriva. Det är lättläst utan att vara bagatellartat och hon får karaktärerna att leva. Jag kan inte säga att jag alltid tycker om dem. Men jag tycker i alla fall alltid något om dem. Och det är alltid bra. 

Americanah

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: 2014

Americanah är en nutidsroman som utspelar sig i både USA och Nigeria och som med några få vältecknade karaktärers hjälp skildrar hela samhällen och dess frågor om rasism och klass. Mitt i allt löper kärleken mellan Ifemelu och Obinze som en röd tråd genom historien.

Ifemelu och Obinze blir kära i varandra under ungdomsåren i Nigeria. När Ifemelu får ett visum för att studera i USA tar hon chansen att åka och planen är att Obinze ska följa efter. Men det blir aldrig så, och de börjar med åren sakta bygga upp nya liv långt ifrån varandra. Ifemelu med ett allt starkare driv att ifrågasätta och skildra den öppna och dolda rasism som hon stöter på i USA.

Trots att hon bygger en karriär med vänner och en framgångsrik pojkvän känner Ifemelu sig aldrig riktigt accepterad i sitt nya land. Men när hon efter 15 år återvänder till Nigeria upptäcker hon att hon nu ses som annorlunda även där, hon är en Americanah.

Vad jag tycker: Chimamanda Ngozi Adichie är författaren till hyllade boken En halv gul sol, en bok som blev så kramad av recensenter och läsare att det kunde ha förstört hela Chimamanda Ngozi Adichies författarskap. Det är en stor hatt att fylla.

Men glädjande nog står Americanah stadigt för sig själv, därför tänker jag lämna alla vidare jämförelser mellan böckerna därhän. Kanske kunde historien ha kortats en del, ibland finner jag Ifemelus blogginlägg väl långa och uppfostrande, men i det stora hela är det en välskriven och lättläst bok som ger en bra inblick i hur det är att känna att man inte riktigt hör till det samhälle där man lever.

Chimamanda Ngozi Adichie skildrar olikheter och likheter mellan människorna i två länder som rent geografiskt är långt ifrån varandra, men som ändå delar mer än de vill inse.

Ibland känns själva kärlekshistorien mellan Ifemelu och Obinze överflödig även om den fungerar som ett kitt i handlingen. Istället dras jag in i språket och längtar efter att få läsa mer, inte för att historien i sig är så rafflande, utan för att jag vill veta mer om de samhällen som målas upp framför mig. Jag blir nyfiken och ibland upprörd, jag känner igen samtidigt som jag får nya infallsvinklar och jag vill stanna kvar bara för att få veta mer. Perfekt sommarläsning.