Rörgast

Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (Månpocket)
Utgivningsår: 201320151112_212525

Rörgast är den avslutande delen av Johan Theorins Ölandssvit. Det är mitt i högsäsongen på Öland och stekande varm sommar när den gamle skepparen Gerlof Davidsson väcks mitt i natten av en liten pojke som bultar på hans dörr. Pojken berättar skräckslaget om att han varit ombord på ett skepp fyllt av döende män och att han sett någon gå rå runt på däck med en yxa.

Läsaren dras in i en berättelse om hämnd, trasiga familjeband och händelser som balanserar på gränsen mellan nutid och dåtid.

Vad jag tyckerDet finns naturligtvis element i Theorins berättelse som binder samman Rörgast med Skumtimmen och Nattfåk- bland annat känslan av att det finns saker i det förflutna som inte går att fly ifrån, att handlingen utspelar sig på Öland, och så Gerlof Davidsson, den gamle skepparen. Liksom tidigare löper också flera historier parallellt för att ibland snudda vid varandra och slutligen helt mötas.

Theorin gör det här väldigt skickligt och han visar att han har en bredd i sitt författarskap- han hanterar både personporträtt och relationer, vid sidan av ett uns av kriminalroman och skräck. Och han gör det väldigt bra. 

Jag gillar verkligen Theorins språk, det är lättläst utan att bli för flyktigt, och berättelsen rör sig framåt utan att ge särskilt mycket motstånd. 

Känslan av spökroman är inte lika stark i Rörgast som i de tidigare böckerna, trots titeln. Jag skulle till och med säga att just det spåret känns lite krystat i det här fallet, vilket jag inte har tyckt tidigare. Det gör också att den här boken, trots sin skrämmande inledning, inte känns lika obehaglig som de andra två. Den flyter mer bara på.

Varken Rörgast eller Nattfåk når upp i Skumtimmens briljans, men jag ser ändå fram emot att läsa mer av Theorin. Trots att han rör sig i en genre som jag vanligtvis håller mig tvekande inför. 

Jag har också skrivit om Skumtimmen och Nattfåk.

Här har bokhandlarna på Bokboxen skrivit träffande om Rörgast och hur den står sig mot de andra böckerna i sviten.

Skumtimmen

Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (Månpocket)
Utgivningsår: 2007

20150825_062707

En liten pojke försvinner i den täta dimman som dragit in över Öland en sensommardag i början av 70-talet. Alla på ön verkar minnas den där dagen, både för pojkens försvinnande och för dimman som i folkmun kallas ”skumtimmen”.

Mer än 20 år efter försvinnandet återvänder pojkens mamma, Julia, till ön efter ett samtal från sin pappa, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har hittat nya spår i sökandet efter vad som hände dottersonen.

Vad jag tycker: Johan Theorins debutroman är välskriven och lättläst. Språket och berättelsen driver framåt och jag kommer på mig själv med att ha läst hundra sidor i ett sträck. Och då kan sägas att kriminalromanen egentligen inte är min favoritgenre. Skumtimmen känns dock som något annat, mer en roman än en klassisk deckare. Det finns ingen trött utredare eller poliskommissarie och inte heller någon framfusig och irriterande journalist som vill lösa brott. Istället får läsaren röra sig mellan framtid och dåtid och ta del av ett samhälle som förändrats och avfolkats på några få decennier. Jag som i min barndom spenderade flera somrar på Öland känner igen bilderna som Theorin målar upp, som det karga och stillsamma alvaret, och jag tycker om att befinna mig i en miljö dit litteraturen väldigt sällan tagit mig. 

Johan Theorin belönades med Deckarakademins debutantpris och det brittiska Dagger Award för Skumtimmen, och trots att det börjar bli rätt många år sedan den gavs ut så tycker jag att den fortfarande tillför något nytt till genren. Att jag dessutom direkt kände mig manad att sätta igång med Theorins andra bok, Nattfåk, är ett gott betyg.