Mer feelgood i höstmörkret

Hittade just en artikel på nätet med tips på feelgood-böcker inför hösten. Och OJ vad jag blev inspirerad. Precis vad jag behöver. Ska försöka få tag i den där ”Det lilla bageriet på strandpromenaden” (Jenny Colgan, Massolit). Alltså, med den titeln kan det väl inte bli annat än puttrigt och småmysigt. Eller jo, det kan bli jättemysigt.

Kolla in den Här texten i DN för mer feelgood-inspiration.

Rörgast

Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand (Månpocket)
Utgivningsår: 201320151112_212525

Rörgast är den avslutande delen av Johan Theorins Ölandssvit. Det är mitt i högsäsongen på Öland och stekande varm sommar när den gamle skepparen Gerlof Davidsson väcks mitt i natten av en liten pojke som bultar på hans dörr. Pojken berättar skräckslaget om att han varit ombord på ett skepp fyllt av döende män och att han sett någon gå rå runt på däck med en yxa.

Läsaren dras in i en berättelse om hämnd, trasiga familjeband och händelser som balanserar på gränsen mellan nutid och dåtid.

Vad jag tyckerDet finns naturligtvis element i Theorins berättelse som binder samman Rörgast med Skumtimmen och Nattfåk- bland annat känslan av att det finns saker i det förflutna som inte går att fly ifrån, att handlingen utspelar sig på Öland, och så Gerlof Davidsson, den gamle skepparen. Liksom tidigare löper också flera historier parallellt för att ibland snudda vid varandra och slutligen helt mötas.

Theorin gör det här väldigt skickligt och han visar att han har en bredd i sitt författarskap- han hanterar både personporträtt och relationer, vid sidan av ett uns av kriminalroman och skräck. Och han gör det väldigt bra. 

Jag gillar verkligen Theorins språk, det är lättläst utan att bli för flyktigt, och berättelsen rör sig framåt utan att ge särskilt mycket motstånd. 

Känslan av spökroman är inte lika stark i Rörgast som i de tidigare böckerna, trots titeln. Jag skulle till och med säga att just det spåret känns lite krystat i det här fallet, vilket jag inte har tyckt tidigare. Det gör också att den här boken, trots sin skrämmande inledning, inte känns lika obehaglig som de andra två. Den flyter mer bara på.

Varken Rörgast eller Nattfåk når upp i Skumtimmens briljans, men jag ser ändå fram emot att läsa mer av Theorin. Trots att han rör sig i en genre som jag vanligtvis håller mig tvekande inför. 

Jag har också skrivit om Skumtimmen och Nattfåk.

Här har bokhandlarna på Bokboxen skrivit träffande om Rörgast och hur den står sig mot de andra böckerna i sviten.

Nu behövs livsbejakande höstläsning

Grå november har precis slagit till som en sån där smocka som man ibland kan läsa om i kvällstidningarna. Och jag är SÅ trött. Och jag vet att jag självklart inte är ensam, det är väl just det som är att leva i Sverige under november, januari och februari. Undantaget heter December, snart är vi där.

Jag har fortfarande inte kommit ur min lästorka. Eller jo, kanske lite. Jag arbetar mig sakta framåt i den avslutande delen av Johan Theorins Ölandssvit, Rörgast. Han skriver bra den där Theorin. Men så upplyftande är det väl kanske inte.

Efter det ska jag försöka hitta något som ger lite energi i höstmörkret. Något mysigt. Jag tänker något i stil med Lucy Dillons böcker om hundar och relationer, med mjuka titlar som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, Hundra omistliga ting och Hundar, hus och hjärtats längtan. Man riktigt hör ju hur mysigt det är. Och att det ska kombineras med raggsockor, te och en filt. Och så ska man sitta så där uppkrupen i soffan. Ni fattar bilden.

Mamma har tipsat mig om Tisdagsklubben, av Anna Fredriksson. Jag hittar ord som matlagningskurs, livsbejakande, livsval och relationsroman i recensionerna på nätet. Det verkar lovande.

Här kan man läsa om Tisdagsklubben. Och så har det bloggats om den här.

Varför så pretentiösa bokpaneler?

Även om jag tagit en liten bokpaus så känner jag att jag gärna vill höra andra prata om böcker, om inte annat för att kanske kunna väcka lite läsglädje igen. Jag tycker det är rätt trevligt att mysprogram som Nyhetsmorgon på Tv4 och Svt:s Go’ kväll har boktips nån gång i veckan.

I lördags tipsade Titti Schultz om Jojo Moyes nya, Arvet efter dig, som är uppföljaren till fina Livet efter dig som bland annat recenserats på bloggen Fantastiska berättelser. Jojo Moyes har verkligen lyckats i sitt tilltal och sitt berättande, det är uppenbarligen många som fastnat för hennes böcker. Och så även jag. I somras läste jag Ett hundra mil och när jag var klar längtade jag nästan direkt efter att få läsa mer av Moyes, så självklart kommer jag ta mig an även denna.

Men nog om det, för vad jag egentligen vill skriva är ”Tack för tipset Titti!”. Du är nämligen den enda jag faktiskt lyssnar på i Bokpanelen eftersom du är den som ger tips på böcker som jag faktiskt kan tänka mig att läsa. Jag förstår tanken med att man har olika typer av människor som tipsar om vitt skilda böcker, det är ju ändå just en panel. Det jag dock inte förstår är varför det ofta ska kännas så krångligt och högtravande när det ska pratas böcker. Så himla pretentiöst helt enkelt.

På boklistor och pocket-toppar så ser man att det som säljer är kriminalromaner och lättläst underhållning. Jojo Moyes, Camilla Läckberg, Liza Marklund och Kaffe med rån. Varför ska det då hålla på och vara så otroligt svårt när det ska pratas böcker. Jag förstår inte. För dom som vill lägga sitt läsande på en ”högre” intellektuell/kulturell (vad vet jag) nivå, så finns ju faktiskt Babel. Där ska det pratas böcker minsann.

Jag undrar hur många som faktiskt känner sig inspirerade att springa ut och köpa alla de här ”verken” som det tipsas om. Jag kommer inte ens ihåg vad de heter eller vad de handlat om, det låter ju så tråkigt när ni pratar om det. Kanske är det till för att vidga mina vyer eller något, men nej, jag vill visst inte det. Jag tror snarare att det gör att människor som inte läser känner sig exkluderade, jag tror att det spär på känslan av att böcker inte är för alla, jag tror att det bidrar till att vissa helt enkelt inte läser alls. Det verkar ju så svårt.

Heja Sverige och alla ni andra

Efter en ganska lång tid av sträckläsande, en sån där tid när jag knappt hunnit lägga ner en bok innan jag påbörjat nästa, har jag sen ett par veckor gått in i total lästorka. Jag orkar helt enkelt inte ta upp och påbörja en bok.

Ibland tänker jag att det vore trevligt att börja på något nytt. Men jag kan inte säga att jag direkt längtar. Så det får väl vara så, att böckerna får ligga på vänt tills jag känner mig inspirerad igen.

Nu lyssnar jag på dokumentärer i Sveriges Radio. Kollar serier på Netflix och läser Dagens Nyheter. Det är så långt min hjärna orkar hålla tråden. 400 sidor känns långt just nu, tror inte att jag kan hålla ett sammanhang så länge.

Men det kommer nog igen. Snart. Det är väl en sån där period eller något.

Så länge kollar jag avsnitt efter avsnitt av ”Rita” och ”Narcos”. Men allra helst hade jag sett femton avsnitt i sträck av underbara ”Heja Sverige” på Tv4. Jösses vad bra det är. Som en injektion av lycka. Jag önskar att jag hade jobbat med det, det var längesen jag kände så om en tv-serie. Jag vill hänga med dom allihopa, Daniel och Emra och Tomas och Mulle och alla andra, vilka människor!

Mannen som läste högt på 6.27-tåget

Författare: Jean-Paul Didierlaurent
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2015

20150916_184055

Guylain Vignolles är en man med fasta rutiner och vanor. Han lever ensam med sin guldfisk och varje dag åker han med 6.27-tåget till jobbet på återvinningsstationen för makulerade böcker. Där möter han sin vresige chef och sin rätt dryga kollega, och själv gör han sig så osynlig som han bara kan.

På sina tågresor till arbetsplatsen har Guylain en annorlunda vana, han läser högt ur diverse blandade boksidor som ligger förvarade mellan läskpapper. Vardagen lunkar på, tills en dag när han på tåget hittar ett usb-minne som är fullt av dagboksanteckningar från en ung kvinna. Guylain blir genast förälskad i hennes ord och bestämmer sig för att hitta henne.

Vad jag tycker:  På pappret lät det här verkligen som en bok i min smak. Jag hoppades på en ny berättelse i stil med Presidentens hatt. Men nej, det här gick inte hem hos mig. Under de första 100 sidorna hade jag svårt att koncentrera mig på boken, den grep liksom aldrig tag. Jag engagerade mig inte alls i Guylains öde. 

Under den andra halvan (boken är ju bara drygt 200 sidor) började en historia smyga fram. Det kunde kanske ha blivit något trevligt av det här ändå. Grunden finns ju där. Underfundigheten. Historien om Guylain. Men det blir ju liksom aldrig någonting. Kanske lite charmigt. Men inte mer. 

Jag tycker alltid det är roligt att kolla runt lite på nätet och se vad andra bokbloggar skrivit om det jag läser. Och den här boken får ju fina ord både här och var, kanske var det bara fel tajming för mig. Jag kanske inte hade rätt känsla när jag läste den. Eller så var det helt enkelt inte min historia. Ett exempel på någon som verkar ha haft en helt annan upplevelse än jag själv finns här: 

http://endastebocker.blogspot.se/2015/08/mannen-som-laste-hogt-pa-627-taget.html